1. När börjar en bok?
Version ett: Tisdagen den 9 oktober 2007. Den dagen blev jag kallad till Stockholm för att äta lunch med dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl. Vi träffades på en restaurang i Gamla Stan som hette Lejontornet, och när vi satt där, avsides vid ett litet bord för två, avslöjade han sitt ärende: han hoppades att jag skulle efterträda honom som ständig sekreterare. (Jag minns väl min omedelbara reaktion: ”Det skulle vara en stor olycka för alla inblandade”.) När jag efteråt korsade det turistfyllda Stortorget, som badade i varm höstsol, var jag bedrövad, närmast gråtfärdig, för jag visste att om detta blev min lott skulle mitt liv tyvärr förändras. Och en av de saker som isåfall måste ske, var att mitt dåvarande skrivprojekt, en kulturhistoria om snö, måste läggas undan, och ersättas av något som skulle kunna bli klart i tid till när överlämningen skulle inledas. Och då kom jag att tänka på den där boken om det Första världskriget, som jag lösligt arbetat med från och till under några år.
Men samtidigt: i oktober 2007 fanns där redan en idé, några utkast och en hel del material. Så det måste även finnas ett tidigare ”När”.
Version två: Lördagen den 21 juli 1984. Den dagen vaknade jag tidigt och gick på promenad på slagfältet vid Verdun. Jag och några jämnåriga kamrater var på väg mot Medelhavet i en ombyggd gammal gul buss och vi hade tillbringat natten på en parkering utanför ett av de gamla forten. Jag hade läst om platsen. Men jag var inte riktigt beredd på det jag skulle möta. På håll såg det ut som ett vanligt skogsområde, inte så lite kuperat, med vackra tallar och granar skulderbreda invid varandra. När jag gav mig ut bland träden såg jag dock alla spåren. De övervuxna skyttegravslinjerna löpte fram som blodspår mellan de höga trädstammarna. Jag plockade smultron och granatskärvor, såg en ensam joggare på håll. Krevadgroparnas koppärr låg tätt, tätt. Marken påminde mest om ett hav i storm som helt plötsligt stannat upp, vågorna frusna i höga kast. Och överallt i detta stelnade hav sågs katastrofens vrakspillror. Nere i en tyst ravin, bland ris och skrot och blindgångare och korvig taggtråd och med solljuset strilade ned i brutna spillror runt mina fötter, blev jag märkligt illa till mods. Sedan letade jag mig tillbaka till bussen under en blå sommarhimmel, och vi åkte vidare söderut. Men bilderna förblev i mitt huvud.
Men samtidigt: i det gap på 23 år som finns mellan dessa två datum måste mycket av det avgörande ha skett. Det finns ett mellanliggande ”Hur”. Eller kanske snarare ett antal.
2. Ett ”Hur” är rätt enkelt att ange. Universitetet. År 1984 hade jag just börjat doktorera i historia i Uppsala, och tillhörde en ung och färsk generation, som precis som alla unga och färska alltid gör tog sig rätten att ifrågasätta det gamla och söka det nya. Och detta nya var då den franska Annales-skolan. Det handlade om namn som Carlo Ginzburg, Georges Duby, Natalie Zemon-Davies, Emanuel Le Roy Ladurie. De presenterade nya ämnen, ställde nya frågor, lyfte fram nya typer av material, stod för ett nytt sätt att skriva historia: underifrånperspektivet; framlyftandet av de okända individerna; kritiken av de stora berättelserna.
Apropå det: även här lurar risken för en alltför linjär berättelse.
Det som sker är sällan en enkel summa av namn, verk, (”influenser”), som de ovan nämnda, om man inte i denna process även tar det som sticker ut eller egentligen inte hör dit, men som lagda till det övriga utlöser något oväntat eller nytt. Som exempelvis läsningen av en halvt bortglömd klassiker som Johan Huizinga – hans sensualism och litterära språk påverkade mig, djupt. För att inte tala om två icke-akademiska historiker som jag upptäckte först efter mina år på universitetet: Claude Manceron och Walter Kempowski. Manceron för hans monumentala – och aldrig avslutade – ”Les Hommes de la liberté”, där han i fem band tecknar förspelet till den Franska revolutionen; Kempowski för hans lika monumentala ”Das Echolot”, en skildring av det Andra världskriget via några få, enskilda dagar.
3. Alla de ovan nämnda har på sitt sätt praktiserat vad som idag kallas ”mikrohistoria”. Angreppsättets starka sidor är uppenbara, menar jag.
Att fokusera på individer är inte bara svårslaget i den mån man vill göra det förflutna levande igen; det tenderar även att göra rättvisa åt det rika, motsägelsefulla och komplexa som kännetecknar all historisk verklighet, samtidigt som det även blir uppenbart hur öppen upplevelsen av denna verklighet var, där och då. Något som också är slående vad gäller mikrohistoria är hur naturligt kvinnorna vinner en plats – och då inte som resultat av en målsättning utan som en följd av greppet.
Förvisso är det så, som en svensk historiker påpekat, att det som uppnås via det mikrohistoriska mer handlar om ”filosofiska och medmänskliga budskap” än att fylla rena forskningsluckor. Dock var det aldrig dessa ovan nämnda motiv som fanns främst i mitt huvud när jag i oktober 2007 satte mig ned och började skriva på det som så småningom skulle bli ”Stridens skönhet och sorg”. Boken var från början ett experiment i historieskrivning, sprunget ur något vi skulle kunna kalla för berättelsens grundproblem.
4. Å ena sidan är berättandet troligen mänsklighetens mest ursprungliga kunskapsform, något vi helt ofrånkomligen praktiserar i vår vardag – för att citera den brittiska litteraturforskaren Barbara Hardy, ”vi drömmer i form av berättelser, dagdrömmer i berättelser, minns, föregriper, hoppas, förtvivlar, tror, tvivlar, planerar, reviderar, kritiserar, konstruerar, skvallrar, lär, hatar och älskar i berättelser”. Å andra sidan kan det faktum att berättelsen som form faller oss så lätt, inte sällan bli till en begränsning för oss när vi försöker förstå världen genom dess speciella optik. För vad är det som sker när vi skapar en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, helhet och flöde, men till risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsen i sin grundläggande form är ju så förföriskt simpel, och försök att reducera världen till dess grova elementa kommer alltid att vara förenklande.
Berättelser om verkligheten springer självfallet inte förutsättningslöst ur grundmaterialet, utan deras tillblivelse är tvärtom utsatt för en stark påverkan från dramaturgiska konventioner, berättartekniska regler och moraliska modeller. Detta kan man se vad gäller det som är objektet för ”Stridens skönhet och sorg”, det Första världskriget.
5. Både forskning och en bekantskap med berättande källor visar att den samtida bilden av kriget var synnerligen motsägelsefull: för vissa var det ett korståg, för andra ett äventyr, för några en poänglös slakt etc. (Ibland kan man som sentida betraktare till och med få intrycket att det till dels utkämpades över frågan hur det skulle beskrivas.) Det är inte svårt att finna individer som inom sig själva närde flera av dessa till synes oförenliga bilder. Även om vi som lever idag, som faktiskt inte kan undvika att se det som skedde då genom vetskapen om hur det slutade, och, inte minst, vetskapen om vad som följde efteråt, och med all rätt ser det Första världskriget som en tragedi, så tog det en tid för de flesta som deltog att se det på detta vis; en del av dem gjorde det aldrig.
Här blir berättelsebyggandets problem rätt tydliga, menar jag. Orsaken till att det som skedde åren 1914-18 hamnat i ett slags minnesskugga, framför allt bak det som kom att inträffa drygt 20 år senare, är nog till ej obetydlig del att det Andra världskriget är lättare att göra till en bra berättelse. För där skildringar av det Andra världskriget lätt får drag av den tacksamma melodramen (en tydlig kamp mellan gott och ont, med lätt igenkänneliga huvudpersoner och en handling karaktäriserad av dramatiska omkastningar som ändar i att världen ställs rätt igen) lutar skildringarna av det Första gärna åt tragedin (inte så mycket en mätning mellan rätt och fel som mellan rätt och rätt, en mätning som genom en förening av de inblandades fel och förblindelse, samt omständigheter de ej kan rå på, resulterar i krossad värld).
6. Vad jag ville försöka i mitt experiment var att se om det var möjligt att skildra en stor, historisk händelse helt UTAN en övergripande narrativ, utan enbart underifrån. Vad händer om vi återför en epokgörande händelse som denna till det jag kallat för ”dess minsta, atomära beståndsdel”, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelse? Går den stora helheten förlorad? Ändras något av bilden? Hade Walter Benjamin rätt i sitt påstående att det är möjligt att ”i analysen av de små, enskilda ögonblicken upptäcka det totala händelseförloppet i kristallform”?
7. Formen var självfallet det svåraste. Jag hade vid det här laget skrivit flera essäer om det Första världskriget, även undervisat i ämnet vid universitetet. Och jag var tämligen väl bekant med den rika memoar- och dagbokslitteraturen från tiden. Det svåra var inte att finna källmaterial, det svåra var urvalet, att bestämma vilka jag skulle följa.
Men när väl jag valt de personer vars öden och upplevelser skulle flätas samman i varandra gick det rent praktiskt till så här: jag drog upp en matris med en ruta per vecka, från augusti 1914 till november 1918. I detta enkla rutmönster lades sedan person efter person, en per ruta, i takt med att jag skrev deras avsnitt, i strikt sekvens, avsnitt där jag följer personen under en enskild dag, återger vad hon eller han känner, tänker, ser, gör, ja om så möjligt vad de har på sig för kläder och vad de äter för mat. Jag letade i mycket efter det som Georges Perec med en för honom typisk term benämnt det ”infraordinära” – alltså motsatsen till det som i regel präglar historieskrivningen, bland annat av denna händelse.
Det där att försöka få grepp på personernas känslor och inte bara, säg, deras idéer, utgick från min övertygelse att det finns många historiska sammanhang där ordens och idéernas logik betyder mindre än de känslor de väcker. Så till exempel går det ej att förstå det som drabbade Europa i augusti 1914 utan just den känslohistoriska komponenten.
Viktigt var att de enskilda personernas nedslag ej skulle läggas för tätt, utan verkligen varvas med de andras – en flätning. I början var detta inget problem, och jag kunde välja dagar och episoder som verkligen innehöll det material som jag var ute efter – känslor, stämningar, upplevelser, vardagsdetaljer, intimiteter, drömmar.
Kan nämna att medan jag inte sällan låtit urvalet styras av matrisens luckor är det en sak jag alltid försökt få med, och det är människors berättelser som vad de drömt om i sovande tillstånd, i hopp om att också få en liten glimt av känslolivets djupare, förmedvetna lager.
Snart började dock urvalet även påverkas utifrån var det verkligen fanns luckor för en viss person i denna matris, något som då och då gav detta urval en nästan slumpmässig karaktär. Vilket må låta udda, men som jag ändå bejakade, då det låg i linje med bokens experimentella karaktär, och i linje med frågan om Benjamin hade rätt.
Men självklart spelar urvalet en roll, men inte – som man kanske kan anta – i första hand genom valet av enskilda dagar, utan primärt genom valet av enskilda personer. I detta urval spelar anrikningsgraden i det efterlämnade källmaterialet självfallet en central roll, att det dels var så personligt att det verkligen innehöll sådant jag var ute efter – känslor, stämningar etc – dels så finmaskigt att det var möjligt att manövrera personen i den nämnda matrisen.
8. Kan nämna att till min stora glädje kom den här boken snart att spridas ut över världen – hittills har den getts ut i 24 länder. Och då boken har en modulartad struktur gav detta mig idén att lägga till nya personer (och dra ifrån gamla, mindre relevanta) var gång boken översattes. Under detta arbete tillkom ännu ett kriterium: jag spanade efter människor med ett källmaterial som hade både en officiell och en privat sida, och där jag kunde notera hur dessa med tiden gled isär, en rörelse jag faktiskt tror är vanlig i historien men sällan dokumenterad. Så var t.ex. fallet med författaren Robert Musil – som jag lade till den italienska versionen av boken – och hjälparbetaren Sara McNaughtan – som adderades till den brittiska upplagan. Men här går jag händelserna i förväg.
Hur som helst strävade jag efter att göra urvalet av personer så brett som möjligt, i förhoppningen att just bredden av upplevelser skulle bidra till att skapa något slags kritisk massa. Det var länge bara en förhoppning. När jag senare samma höst för första gången presenterade en skiss av det tänkta projektet för min förläggare Peter Luthersson förstod han inte ett smack – berättade han efteråt. Det tog också över fyra månaders arbete innan jag såg att det också skulle fungera.
9. Detta experiment handlar nog ytterst om att motstå dragningskraften från historiens teleologiska sida, alltså den fallenhet som finns att förklara förflutenheten utifrån det som den uppnår, eller till och med utifrån föreställningen att den rör sig mot ett bestämt mål. I regel oss själva. Här står vi för övrigt inför en intressant motsägelse. Jag talar om spänningen mellan ögonvittnets upplevelse och historikerns bild. En då välkänd amerikansk krigskorrespondent fick 1915 i uppdrag att skriva ett bidrag till ”The Times History of the War”, men avböjde, trots att den som frågade var den mäktige pressmogulen Lord Northcliffe: ”Helt uppriktigt svarade jag honom att jag ej ville skriva något som gick under namn av ‘historia’ medan kriget ännu pågick, och tillade att enligt min egen åsikt kunde den som själv tagit del i ett fälttåg inte ha de kunskaper eller det korrekta perspektiv som krävs för att skriva något av det slaget”.
Jag är en akademiskt skolad historiker, men jag har också några gånger prövat på att arbeta som krigskorrespondent. Hur många gånger har jag inte som forskare hyst en lika stark som omöjlig längtan efter att för en gång skull vara på plats samtidigt som något sker? Men väl anländ till en sådan här plats – i mitt fall Balkan, Afghanistan, Irak – gjorde jag samma upptäckt som så många andra gjort i liknande situationer: att vara mitt uppe i något är alls ingen garanti för att också förstå det. Ibland är det snarare tvärtom. Man sänks ner i en förvirrande och bullrig verklighet, där centralredaktionen på andra sidan jordklotet inte sällan vet mer om vad som sker än vad man själv gör, på samma vis som en historiker paradoxalt nog ofta kan förstå en händelse bättre än de som själva varit med om den. Och man inser att distansen inte sällan är det som gör det skedda möjligt att förstå.
10. Med detta vill jag ha sagt att uppifrån- och nedifrånblicken, mikro- och makroperspektiven, konkurrerar inte så mycket som de kompletterar. Till historikerns redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de breda linjerna. Men samtidigt är jag övertygad om att en av de saker som mikrohistoria kan bidra med är en bild där det teleologiska lyfts bort. Det tror jag är nödvändigt om vi i efterhand verkligen vill förstå historiens människor, förstå deras handlingar, och hur de var dikterade av det man visste och trodde och hoppades och kände där och då. Det är lätt annars att bara studsa och förklara dem vettlösa på ett eller annat vis. Vilket är att göra våld på dem, eller – minst lika illa – bruka dem för som belägg för våra egna fixa idéer. Nej, låt oss ej gå förlorade i tidsmässig provinsialism, utan behandla det förflutnas människor på samma vis som vi själva vill bli behandlade. För det vi är, var en gång även de, och det de är, kommer även vi snart att bli.
– Tal hållet då jag mottog Mårbackapriset den 9 november 2018
En nedkortad version publicerades den 2/12 2018 i Dagens Nyheter.
Stridens skönhet och sorg 