Att slutföra en pentalogi

I höst, lagom till 100-årsminnet av det Första världskrigets slut, utkommer den femte delen i denna serie. Iochmed detta kommer pentalogin vara avslutad. (Ja, det heter faktiskt så. Trilogi, tetralogi, pentalogi.)

Arbetet har inletts, och tidsplanen håller mer än väl. På förlaget har man snart slutfört arbetet på att gjuta samman den svenska originalutgåvan med de olika extratexter jag genom åren skrivit till olika utländska versioner.

Idag uppnåddes ännu en etapp: jag lade då sista handen vid de olika kompletterande extratexterna och skickade i förmiddags iväg dem till Anders Bergman på Natur & Kultur.

Vad står detta med ”kompletterande extratexter” egentligen för? Jo, det mesta handlar om att lägga igen luckor jag upptäckt, ibland kronologiska sådana, oftast personmässiga. När jag gått genom den gamla texten har jag sett att vissa personer av slump eller överseende förekommit alltför sällan. I fallet med ”1918” exempelvis Paolo Monelli, Andrej Lobanov-Rostovskij och Florence Farmborough. Och då har jag gått tillbaka i materialet och i veckomatrisen och sett om där inte gått att passa in ny text, som visar upp mer av just dessa personer.

Svårare än så är det inte.

Samtidigt måste dessa nya fragment passas in mot de gamla, och mot de nytillskrivna. Ett knepande och knåpande ibland, men ett roligt sådant.

”Stridens skönhet och sorg” i Kina

”Stridens skönhet och sorg” fortsätter att färdas runt världen. Har just fått reda på att den fastlandskinesiska versionen av detta verk blivit utsedd till en av årets bästa böcker av dagstidningen ”New Beijing”.  Vilket givetvis gör mig synnerligen nöjd.

Så här motiveras detta:

Det Stridens skönhet och sorg handlar om är just den lilla människans erfarenheter av Första världskriget. Bokens titel kan verka en aning sentimental, men skildringarna av hur dessa okända gräsrötters känslor slår över från optimism till pessimism och beskrivningarna av livets och dödens oförutsägbarhet gör namnet fullkomligt adekvat. När man i inledningsstyckena läser om hur vanliga människor på statens uppmaning kastar sig in i striden har man ingen aning om ifall de när boken är slut fortfarande kommer att vara i livet. Det som håller ihop de olika textskärvorna är just dessa okända livsöden som har strötts ut över de olika slagfälten.

(Tack för översättning till Anna Gustafsson Chen. Själv förstår jag inte ett ord kinesiska.)

Nu är den här: ”1917”!

Nu har del fyra kommit i den här utökade versionen av ”Stridens skönhet och sorg”. Och för första gången kan jag börja ana slutet på detta projekt, som blivit både större och mer komplicerat än jag kunnat föreställa mig. Tro dock inte att det innebär att jag drabbats av ånger. Tvärtom. Sällan har jag känt en sådan glädje över skrivandet. Som jag berättat tidigare var detta även min livlina under åren som ständig sekreterare i Svenska Akademien – en kontakt med min tidigare existens.

Tillåt mig citera från baksidestexten:

Det fjärde bandet i Peter Englunds stora serie om första världskriget, berättad utifrån en mosaik av ögonvittnesskildringar, dagboksanteckningar och brev, har nått ett av förra seklets allra märkvärdigaste år – 1917.

Om tron på snabb seger fortfarande var levande under krigsåret 1916 handlar 1917 snarare om ett långsamt sammanbrott. Hungersnöd bryter ut i flera länder, som i öst skyndar på ryska revolutionen och Rysslands tillbakadragande i kriget. Samtidigt går USA med på ententens sida men utan att kunna bidra till ett omedelbart avgörande. Fred är inte längre ett lika tabubelagt ord, och en allmän önskan om ett slut på kriget anas, vilket leder till myterier och civila protester på många håll.

Men dödläget håller i sig, trots nya offensiver, fredstrevare och utbytta krigsledningar. Som vittnesbörden i denna volym så tydligt visar har det totala kriget börjat leva sitt alldeles egna liv. Texterna ackompanjeras av många foton - de flesta aldrig tidigare använda - samt nyritade kartor.

Nu ska jag pusta ut, vila ett slag från det Första världskriget. Men så småningom kommer jag inleda arbetet på den sista och återstående delen, det som handlar om 1918. Skulle gissa att över 95% av texten redan är klar. Det är bara Wolfgang Ackermanns avslutande kapitel som ej har skrivits.

Det finns en möjlighet att jag kommer att stoppa in ytterligare en person i det sista bandet – det beror lite på hur det ser ut när vi gjort omfångsberäkningen. Har redan samlat material, och läst in mig, så det går att göra med tämligen kort startsträcka. Den personen är Ernest Hemingway, som var på den italienska fronten 1918 som frivillig Rödakorsare. (Han sårades där en dag i juli när han cyklat fram till fronten för att dela ut karameller och annat smått och gott till soldaterna i den främsta linjen. Den händelsen blev snabbt mytologiserad, inte minst av honom själv – Hemingways talang för självdramatisering var enorm.) Kanske. Vi får se.

Den avslutande volymen utkommer nästa höst. Recensionsdag kommer då att vara den 11 november, etthundraårsdagen av kriget slut.

 

Anställd av ett tidigare jag

Förra torsdagen lade jag sista handen vid ”Stridens skönhet och sorg 1917”. Det var den tredje vändan med korrekturet. Vilket var en runda mer än vanligt. Detta att gjuta samman gammalt och nytt material är inte helt lätt, särskilt som vi den här gången tvingats till några lite större justeringar. Men det har gått fint, precis som i de föregående delarna.

Korrekturläsning är alltid en speciell upplevelse. Inte sällan är det en prövning, på så vis att man tvingas tillbaka till något man nyss trott sig ha avslutat. Man stiger än en gång ned i samma flod, eller bättre: man blir ”an employee of your former self”, för att sno en formulering av Ian McEwan. Man kan texten väl, inte sällan alltför väl, och det hör till sakens natur att man ej kan överraskas av den.

Det här bokverket har jag arbetet på i 10 år nu, av och till. Just det där extramaterialet till olika utländska utgåvor är ofta framkommet under närmast rusigt intensiva skrivperioder, då jag skänkte mig själv några dagars respit från arbetet som ständig sekreterare. Jag skrev, skickade iväg – och rusade vidare.

Så när jag nu läser korrektur gör jag det med ett nytt intresse. Både för helheten – som faktiskt förändras iochmed all den nya texten, och de nya personerna. Och för enskildheterna – det finns vissa texter här som känns som nya, även för mig som en gång skrev dem; så lång tid har gått.

Och ibland kan även jag – som är extremt självkritisk, och sällan är vidare nöjd med det jag gjort – haja till, och oblygt muttra till mig själv: ”Det där blev ju riktigt bra”. Samt notera, icke utan lättnad, att jag faktiskt fortsatt att utvecklas som skribent.

Boken är nu gången till trycket. Kommer att återfinnas i sin fysiska form om några veckor.

Vidare mot ”1917”

Arbetet med nästa volym i serien går vidare enligt plan. De kompletterande texterna är skrivna och inlämnade; ett första grovkorrektur är genomgånget och återskickat. Just nu sitter jag och väljer ut bilder och skriver bildtexter. Precis som med de skriftliga källorna står jag här inför ett enormt material. Vilket bara känns roligt, även om det ofta kan kännas en smula frustrerande att tvingas välja. För ju längre kriget fortskrider desto fler bilder finns det och desto bättre kvalitet har de.

Ibland snubblar jag över bilder som jag skulle vilja haft med i tidigare volymer. Men istället måste lägga åt sidan. Som nedanstående.

Rechter Flügel von 2/37 nördlich Dolje im feindlichen Feuer vor dem Angriff

Den kommer från det Österrikiska nationalbibliotekets rika samlingar. Fotot är taget klockan elva på förmiddagen onsdagen den 5 januari 1916, och föreställer en österrikisk-ungersk ställning vid Isonzofloden som befinner sig under beskjutning. De italienska skyttegravarna ligger strax nedanför till vänster.

Det är av naturliga skäl tämligen sällan som verklig strid fångats med fotografens kamera, och mycket är fejkat eller taget under övningar. Detta foto hör dock med all sannolikhet till undantagen; det visar männens ansiktsuttryck och kroppsställningar, samt – inte minst – fotografens position. Det går nästan att känna rädslan, höra de höga smällarna.

Boken kommer ut i höst.

Arbetet återupptaget!

Nu har jag återupptagit arbetet på nästa volym i serien: den som ska handla om 1917.  Den lilla paus jag tog har nog varit välgörande. Detta känns bra. Det är på sätt och vis märkligt att jag kan återvända till det här materialet, som jag arbetat med från och till i över tio år, och ändå  känna en så stark lockelse. Måste ha att göra med själva rikedomen i den här typen av personligt källmaterial, som dagböcker, brev och memoarer.

Det som jag har att göra är flera saker. Först och främst måste jag skriva ett antal kompletteringstexter. Och de är nu i praktiken klara. Sedan ska bilderna väljas ut – där har jag hjälp av vår bildredaktör Hedvig Rudling -, kartor ritas – där ska jag ta fram underlag till kartritarna Maria Grum och Kjell Börjesson -, förord skrivas, likaså envoi – alltså den avslutande texten. Plus en del annat smått och gott.

Det kommer att hinnas med utan större bekymmer. Boken ska nämligen inte vara ute förrän hösten 2017. ”Eoner av tid”, som en god vän brukar säga.

Kul att vara tillbaka på bollen.