Ärrvävnad

Jag har ett fult ärr på mitt högra skenben. När någon frågar var jag fått det, svarar jag, helt sanningsenligt, ”På slagfältet vid Verdun”. På höjderna utanför den där dåsiga nordfranska staden ligger nämligen ett märkligt, milsvitt reservat, där ett av det Första världskrigets allra värsta och längsta bataljer utkämpades.

Då var det en öken, där både växtlighet och byar sprängts bort av granatregnet. Nu är det en skog, tyst, tom och sorgsen, genomkorsad av ihopfallna skyttegravslinjer, översållad av miljontals övervuxna krevadgropar, som årtionden av höstregn och vårflöden slipat runda och mjuka, men som fortfarande kan vara förbluffande stora och förfärande djupa. Och det var i en av dem jag halkade ned, för det var februari och blött, och i fallet skrapade jag mot något vasst. Inget underligt i det. Marken är fullpackad med skrot från slaget – på en yta 100 gånger 100 meter kan man återfinna mellan 40 och 50 ton metall -, och där finns också resterna efter stupade. Bara efter kriget har runt 130.000 döda samlats ihop, och hela tiden finner man nya lämningar, som sedan läggs in i ett stort benhus. På grund av markens alla döda är detta också det område i Frankrike där risken för stelkramp är som allra störst. Det vi glömt, minns jorden.

Det där såret ville heller aldrig läka. Först efter ett drygt halvår lugnade sig infektionen, och en skär och ömmande ärrvävnad infann sig i dess ställe.

Hur ärret kom till är lätt att förklara. Vad i hela friden jag gjorde på den där platsen brukar dock vara svårare att göra begripligt. En resa till Verdun – eller till Somme, eller till Ypres, eller till Arras – är för mig en tidsresa som för till 1900-talets början, en pilgrimsfärd till den ur-katastrof som kom att prägla hela seklet. Att historiker svärmat för detta ämne är givet. Länge var dock mycket av forskningen centrerad runt skuldfrågan. I gammal god stil blev det förlorarna som hamnade på de anklagades bänk, och i gammal god stil gjorde de olika ländernas historiker sin nationella värnplikt, och sökte bevisa just sin nations oskuld. Det var ingen vacker syn.

Någonting har dock hänt. Under mina många resor i Belgien och Frankrike kunde jag notera att i takt med att det Första världskriget gått ur levande minne, så har de mörka energierna också förflyktigats. Det var svårt att hitta någon som uppvisade något hat eller ilska mot vad tyskarna gjorde då. En belgare citerade med ett skratt sin gamla mamma: ”Det var värre när de kom för andra gången” – en hänvisning till andra världskriget, då både manspillan och den materiell förstörelsen för det mesta var mindre. Men så fungerar nu både känslor och det mänskliga minnet: de klingar av.

Tillochmed historikerna har kunnat klättra upp ur skyttegravarna. Resultat: först nu kan vi se det Första världskriget för vad det egentligen var. Vi har kunnat ta del av en rad nya verk där bilden av det skedda komplicerats på ett mycket välgörande vis, som exempelvis Ernst Pipers ”Nacht über Europa”, Jean-Yves Le Naours monumentala flerbandsverk om kriget – han har, precis som undertecknad, lagt upp det i årsvolymer, och har, också som undertecknad, just hunnit till 1916: ”L’Enfer” -, Terence Zubers olika ej okontroversiella omtolkningar, Niall Fergusons ”The Pity of War”, Sean McMeekins ”The Russian Origins of the First World War och givetvis Christopher Clarks högst läsvärda ”The Sleepwalkers”. Samt givetvis Alexander Watsons balanserade och välresonerade ”Ring of Steel”- som skulle ha varit omöjlig att skriva för bara en 30 år sedan, då den gör ett så ärligt och tydligt – samt framgångsrikt – försök att skildra kriget från ett tyskt och österrikisk-ungerskt perspektiv.

Detta är glädjande, inte minst för att var generation behöver få en möjlighet att skåda det skedda utifrån sina förutsättningar. (Det förflutna kan här liknas vid ett ting vars skapnad i sig är fast, men som samtidigt vrider sig, varvid ljuset hela tiden faller på nytt vis.) Kunskapen behövs. Det 20:e seklet går inte att förstå utan denna händelse. Det är där allt börjar. Utan det Första världskriget inget Andra världskrig, inget GULAG, inget Auschwitz. Andra spår löper ända från Sarajevo 1914 till Sarajevo 1994. Alla ögonvittnen är nu bort, och de gamla slagfält de en gång slogs på har också nästan helt försvunnit under motorvägar eller monument.

Hus är nämligen rätt lätta att bygga upp, och naturens sår läks av sig själv. Svårare är det med spåren i människornas sinnen. Den amerikanske litteraturvetaren Paul Fussell menar det Första världskriget födde en olycklig tankefigur som sedan har bitit sig fast i modernt politiskt, socialt eller konstnärligt tänkande, nämligen detta med att dela in världen oförenliga motsatser: vi och dom, de våra och fienden, här de goda, där de onda. Stora, viktiga och svåra frågor trycks genom den här matrisen och kommer ut i andra ändan i form av moralistiskt-ideologiska korståg. Och om sanningen är en av krigets första offer så är vår förmåga till nyanser den som faller därnäst.

Så på sätt och vis bär vi alla på en slags mental ärrvävnad från denna tid, på sätt och vis har vi alla varit där.

God Jul och Gott Nytt År förresten!

Från gammal till ny

Fick nyligen ett mejl från Frank W, där han frågar detta:

Om jag redan äger och har läst den 2008 utgåva, ska jag börja ed den nya utgåvan (än så länge 3 st) redan från början (1914) eller hoppa in i den senaste (1916)?

Jag svarade honom så här:

Hej Frank!

Du kan faktiskt avgöra detta själv. Den är tänkt att läsas från 1914 och framåt, men formen är så att man kan hoppa in mitt i också – och kan då avgöra om man själv senare vill så att säga följa spåret bakåt i tiden.

I den nya versionen har, som du kanske hört, antalet personer fördubblats, och antalet sidor lite mer än så. Jag har själv upptäckt att, ja, det är i en mening en ny bok. Känner självfallet väl igen vissa partier från den första versionen från 2008, men genom att där tillkommit alla dessa nya delar blir upplevelsen ändå annorlunda. Jag tycker att den här versionen av texten är tätare, och bilden den ger av kriget rikare, starkare, än mer komplicerad. Om jag får säga det själv. Nya och gamla partier belyser varandra från sidan. (Dessutom har alla bilderna och kartorna tillkommit.)

Så, ja, det kan visst fungera med att börja mitt i, med ”Stridens skönhet och sorg 1916”.

Frågor och svar

I måndags deltog jag i Bokens Dag i Uppsala och i samband med signeringen fick jag en del frågor, som jag gärna återger här. (Plus en som jag önskar att jag fått.)

Fråga: ”Skriver du på något nytt nu?”
Svar: ”Nej. Jag är pappaledig. Men jag funderar mycket.”

Fråga: ”Har det varit svårt att leta reda på de här 40 personerna i boken?”
Svar: ”Det svåra har inte varit att hitta material – det finns en enorm mängd källmaterial efterlämnad från de här åren, även så personligt sådant. Jag skulle ha kunnat skriva ett verk med 1 000 personer. Men den skulle givetvis vara stört omöjligt rent praktiskt. Det knepiga har istället varit att välja rätt personer, personer som i kombination med varandra ger en så rik och stark och bred bild av kriget som möjligt.”

Fråga: ”Men hur orkar du skriva fem böcker om samma personer och samma ämne?”
Svar: ”Det är nog mindre svårt än man föreställer sig. Får man bara chansen att tränga nog djupt in i ett ämne så förnyar det sig själv, kan man säga. Dessutom: om deckarförfattare kan skriva en åtta till tio böcker om påhittade personer och påhittade händelser ska väl jag klara av att skriva fem om verkliga sådana.”
Egen kommentar: Det som gjort det möjligt är givetvis att jag ej satt mig ned och skrivit allt i ett svep – det skulle jag aldrig mäkta med – utan istället att jag skrivit till nya personer när en ny utländsk utgåva vankats. Detta har då blivit till små, högst överblickbara insatser, som faktiskt hjälpt till att hålla mig vid liv under de sex åren som glorifierad byråkrat i Börshuset.

Fråga: ”Är det mycket kvar att skriva då?”
Svar: ”Nej, faktiskt inte. Texten är klar till runt 95%. Men det är svåra 5% som återstår”

Fråga: ”Och det här är den tredje romanen…”
Svar: ”Nej. Nejnej! Inte en roman. Det här är ingen roman. Det är sakprosa. Historia. Om än i en ny form. Här finns inget påhittat! Ingen roman.” [Muttrar.]

Fråga: ”Och när kommer de nästa två böckerna ut?”
Svar: ”Enligt plan.”
Fråga: ”Och vad är det?”
Svar: ”Ursäkta, jo, Stridens skönhet och sorg 1917 kommer ut på hösten 2017, tätt följd av Stridens skönhet och sorg 1918, som kanske ges ut redan på nyåret 2018. Sedan är det klart!”

I sinnevärlden

Fick ett mejl i fredags från förlaget, där Anton rapporterade att boken nu gått av trycket; och så här såg det första exemplaret ut:

000_1916_tryck

Det betyder att jag snart får se och hålla i den själv . Den finns för övrigt redan som e-bok på iBooks.

Mitt enda framträdande

Numera är jag både svartsjuk om min tid och pappaledig, varför jag tackat nej till nästan alla inbjudningar jag fått denna höst. (Dessutom försöker jag komma tillbaka till det mera anonyma liv jag hade före min tid som ständig sekreterare.)

Jag hoppas på förståelse för detta.

Ett arrangemang har jag dock sagt ja till till. Det är Bokens Dag i Uppsala.

Det äger rum måndagen den 16 november, på Uppsala stadsteater (Kungsgatan 53). Jag kommer att framträda med bland annat Karin Johannisson, Jonas Hassen Khemiri och David Lagercrantz. Programmet börjar 19:00. Lokalen ligger så nära att jag kan cykla dit på mindre än fem minuter. Och är sedan hemma igen lika fort. Vilket var ett ej obetydligt argument för att delta.

En ny person

Om ett par tre veckor kommer del tre i verket om det Första världskriget ut. I den kommer läsaren att få möta en ny person: Wolfgang Ackermann. Han var en ung officer i den österrikisk-ungerska armén, som gick ut i fält sommaren 1916. (Ackermann ryckte in redan 1915, men hade fram till denna tidpunkt genomgått officersutbildning.) Hans förband skickades i all hast till fronten, och drogs genast in i försöken att hejda den stora ryska Brusilovoffensiven.

Detta är ett citat ur det kapitel där Ackermann stiger in i boken. Hans kompani skall lämna sin depå i Krakow, för vidare transport mot öster:

En sista ritual återstår. Trohetseden. Ackermann och de andra höjer sin högerhänder, och upprepar mening för mening eden som den förestavande officeren läser upp för dem: ”Jag svär, vid allsmäktige Gud”. ”Jag svär, vid allsmäktige Gud”, ekar det. ”Att hans apostoliska majestät, kejsaren av Österrike, kungen av Ungern, kungen av Böhmen etc”. ”Att hans apostoliska majestät, kejsaren av Österrike, kungen av Ungern, kungen av Böhmen etc”. ”Skall vara min herre på land, till havs och i luften”. ”Skall vara min herre på land, till havs och i luften”. Fraserna repeteras på en rad olika språk: tyska, polska, tjeckiska, ukrainska. Regementet som de tillhör är – precis som det Österrikisk-ungerska riket – ett sammelsurium av nationaliteter; förutom de ovan nämnda finns där även ungrare, romer och judar. Ackermann kan kommandofraser på sju olika språk.

Sedan marscherar kulsprutekompaniet iväg. De är sju officerare, åtta gruppchefer, femtiosex kulspruteskyttar, nio reservskyttar, fyrtiosex hästförare, vapentekniker, telefonister, sjukvårdare, bårbärare och hovslagare, samt en kock. Allt som allt 162 man. Samt fyrtio hästar och åtta vagnar. Det är en hel liten procession som trampar ut på Krakows smala gator, i riktning mot järnvägsstationen.

Stämningen bland de här karlarna går inte att sammanfatta med ett ord. De flesta verkar vara behärskade, lugna rentav. För vissa är det som sker ett faktum man bara har att acceptera. För andra är det ödesbestämt – det som sker, och det som väntar. Ackermann själv är besviken och lite sorgsen, för han hade hoppats att få möjlighet att säga adjö till sina föräldrar, som bor i en liten stad i närheten. (Han har två bröder som gör tjänst; snart är alla tre vid fronten.) Men detta har avslagits. ”När man väl är i en ny uniform har man inte ens rätt att ansöka om permission”, har depåchefen förklarat barskt.

Om Ackermann väntat sig något slags jubel och hurra blir han besviken. Det är åratal sedan som sådant åtföljde militärer på väg till fronten. Att se ännu en kolonn soldater föras iväg mot ovissa öden är sedan länge grå vardag, och kanske är detta att stänga sina ögon för synen bara ett sätt för åskådarna att bevara sin egen jämvikt. Runtomkring dem fortsätter stadens innevånare sina sysslor precis som vanligt, som om detta inte händer, och snart, när de försvunnit ut ur sikte, kommer det också vara så, för det som händer dagligen och stundligen fastnar aldrig i minnet. Monotont trampar Ackermann och de andra vidare över kullerstenarna, genom de tomma gatorna, ansiktslösa, liksom osynliga, som är de redan på väg att förverkliga den icke-existens som så många fruktar är deras bestämning.

Så kommer något singlande ned genom luften, och landar framför kolonnen. Det är en ros. En röd ros. Ackermann tittar upp och ser den som kastat den. Det är ung kvinna som står på en balkong. Han känner inte igen henne, men han noterar att hon är vacker. Eller så blir hon det i hans ögon, i den här situationen.

Det som är speciellt med den här personen är att ”Wolfgang Ackermann” är en pseudonym. Hans rätta namn är okänt. Att jag ändå valt att använda honom i boken beror på att han – troligtvis just på grund av sin anonymitet – med stor uppriktighet berättar om sådant som nästan alltid städas undan, eller ”glöms”, av skam kan man tänka, som självmord och mord på egna officerare, pennalism, övergrepp, nervösa sammanbrott, besök på fältbordeller och annat. Men hos Ackermann får vi en glimt in i den döda vinkeln.

Fedortjenko och Aleksijevitj – långt

fedortjenko_sofiaIbland går ens litterära världar ihop på ett oväntat vis. Jag har länge läst och beundrat Svetlana Aleksijevitj, och det var givetvis extra glädjande för mig att vara med om att ge Nobelpriset till en författare av sakprosa. (De har inte varit alltför många genom åren: Mommsen, Bergson, Russell, Churchill.)

Svetlana Aleksijevitj har å ena sidan skapat verk av stor och omisskännelig originalitet, å den andra är hon del av en tradition som hon på ett vackert vis förvaltat och vidareutvecklat. Till föregångarna hör dissidenten Andrej Sinjavskij och inte minst den vitryske författaren Ales Adamovitj – den sistnämnde har hon själv kallat ”sin viktigaste lärare”. Det finns ytterligare tredje person, som Aleksijevitj nämnt som en viktig inspiratör, men som är tämligen okänd, och det är Sofia Fedortjenko.

Hon är författare till ett av de märkligaste verk som kommit ur det Första världskriget.

När kriget bröt ut var Fedortjenko på sitt 26:e år, och under åren 1915 – 1916 gjorde hon tjänst som sjuksköterska vid ryska armén. Hon kunde stenografera och började skriva ned vad de sårade soldaterna sade till varandra. Och utan att de förstod vad hon gjorde. Fedortjenko var äldre än de, och på så vis lite av ett neutrum; dessutom ingick det i en sjuksysters dagliga sysslor att föra anteckningar, så de brydde sig inte stort om den där kvinnan som ensam satt och skrev, och i smyg fångade deras ord.

Som källmaterial räknat är det unikt.

När människor berättar om vad de upplevt, vad de tänkt eller känt, så sker det nästan alltid i ett sammanhang där man vaktar på sina ord. Man vill – helt mänskligt – gärna framtona som något bättre än vad man är; detta oavsett om man svarar på frågor inför en krigsrätt, skriver brev till sin hustru eller komponerar en memoar för eftervärlden. Ibland går mekaniken att belägga, som när man exempelvis jämför de ursprungliga dagboksanteckningar som förts med de litterära verk som åratal senare frambragts på basis av de förstnämnda.

Min egen erfarenhet är att rena påhitt eller omkonstruktioner faktiskt är sällsynta. Dock går det nästan ofelbart att iaktta hur de här nivåerna skevar, och ibland går isär; ibland i till synes ovidkommande detaljer, som när en omvälvande händelse flyttas till solnedgången, troligen för att göra den än mer metaforiskt laddad – som i Siegfried Sassoons memoarer; ibland när en persons hela utveckling görs lite enklare, lite tydligare och lätt kronologiskt förskjuten – som i Vera Brittains dito; eller varför inte i fallet med Ernst Jünger, där vi tack vare de nu frisläppta dagböckerna kan se hur mycket av tvivlet som försvann när han efteråt skrev sin med rätta berömda ”I stålstormen”. Under arbetet på min egen bok har jag sett den här mekaniken gång på gång.

Det finns alltid ett pris att betala när minnen ska förvandlas till litteratur.

Detta är elementa för alla historiker, som får lära sig att behandla den här typen av källor med stor försiktighet. Det är bara mycket undantagsvis det dyker upp material som låter en se människorna nakna och ogarderade. Som till exempel den brittiska underrättelsetjänstens i hemlighet avlyssnade konversationer mellan höga tyska officerare i fångenskap, och som upptäcktes i början av 2000-talet av den tyska historikern Sönke Neitzel. (Och resultatet har bland annat blivit en av de obehagligaste böcker jag läst om det Andra världskriget, nämligen hans ”Soldaten – Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben”.) Ett annat är just Sofia Federtjenkos lilla bok på 140 sidor. (Den gavs ut redan 1917 under titeln ”Narod na voine” – ”Folket i krig”. Jag har tagit del av den i form av en tysk översättning från 1923: ”Der Russe redet – Aufzeichnungen nach dem Stenogramm”. Thomas Mann var mycket imponerad av Fedortjenkos bok, och så här skriver Elias Canetti om den i sin ”Urets hemliga hjärta” – tack Jan Häll för tipset:

Det hela bär en intensiv sanningsprägel och låter som den bästa ryska litteraturen, som man älskar, och kanske är denna litteratur så fin därför att man där talar just som dessa sårade soldater, av vilka de flesta till på köpet är analfabeter. Jag läste långt in på natten, hela boken – den är inte så lång fastän oerhört rik – i ett svep, den påminde mig om den ryss som jag för ett år sedan blev förtrogen med igen genom minnet: Babel. Kanske skulle boken ha kunnat påminna mig om varje ryss som jag läste senast. Den består av korta stycken, men i vart och ett av dem finns den andhämtning som man känner igen från tjocka böcker. Där finns alla de gemenheter som män kan yttra om kvinnor, en kolossal massa prygel, bajonetter, dryckenskap, småflickor som slits i trasor av kosacker, man känner sig förskräckligt nedstämd när man har avslutat den, det är den mest verklighetstrogna, sannfärdiga skildring av första världskriget som jag känner till, inte skriven av en diktare men muntligt utsagd av människor som alla är diktare utan att ana det.

Precis som hos Aleksijevitj handlar det om en kör av röster, och i Federtjenkos fall alla helt anonyma. Det är inga konversationer, inga referat, utan bara avlyssnade små monologer, som sällan är över tio rader långa, ibland så korta som tre. Monologerna har även gott om de där trepunktsellipserna som är ett så vanligt inslag i Aleksijevitj texter. (Och i båda fallen kan man heller inte vara säker på om det markerar en vanlig uteslutning, eller en paus i talet.) Och soldaterna talar om sådant de sett eller gjort, om livet och döden, om vad de hoppas på eller fruktar.

Så här kan det låta (och alla trepunktsellipserna är som sagt hennes, ej mina):

Jag har aldrig sett en sådan jasmin: var buske var som ett träd … Doften grep en om hjärtat … I ett sådant jasminsnår blev vi posterade. Vi lade oss ner, kunde knappt andas på grund av doften … I mitt huvud var det som om en saga, som jag en gång hört en gammal kvinna berätta, började upprepa sig själv. Där kom inga riktiga tankar, jag kände varken rädsla eller leda; det var precis som i en saga … Men sagan tog snart slut … Den slog ned mitt bland jasminerna, och jag slutade drömma, när Stepnjakov med hemsk röst började vråla: han hade förlorat båda benen … I samma ögonblick blev jag av med mitt öga … Han kan få höra den gamla häxans historier.

Eller så här:

Det stämmer att kosackerna gav sig på kvinnorna. Jag såg med egna ögon hur de kastade sig över en sjuårig flicka och slet i henne som asfåglar gör med ett dött djur. En av dem …, och tre stampade med sina fötter och gnäggade. Jag tänkte, att de försvinner snart in i den andra döden, men alla fyra kvicknade till. Jag grät och skrek av skam när jag såg allt detta, men de brydde sig inte om mig. Inte heller lugnade de ned sig efteråt: istället spöade de mig …

Eller så här:

Jag knackade på fönstret … En kvinna öppnade, hon var så rädd att hon skakade och hon sade inget. Jag bad om bröd. På väggen satt ett skåp, hon tog fram ost och bröd, och började värma vin på spisen. Jag åt så att det knakade i mina käkar. Jag tänkte: det finns ingen makt som kan få mig från denna plats … Då knackade det än en gång på fönstret. Kvinnan öppnade som hon gjort med mig. Då såg jag: en österrikare kom in i stugan … Vi stirrade på varandra. Jag satte tuggan i halsen, höll på att kräkas … Vi visste inte vad vi skulle göra … Han satte sig, tog bröd och ost. Han åt med samma friska aptit som jag. Kvinnan bar fram det varma vinet och två koppar. Och vi började dricka som vore vi två gamla bekanta. Vi åt och drack och lade oss sedan ned på bänken, huvud mot huvud … På morgonen gick vi båda varsin väg … Det fanns ingen där som kunde befalla över oss.

Jag hoppas innerligt att någon i Sverige vill översätta och ge ut Sofia Fedortjenkos lilla bok.

Litet är känt om Fedortjenkos senare liv, annat än att hon skrev en del barnböcker samt några historiska romaner. Hon dog 1957 i Moskva.

PS. För den spansktalande finns här för övrigt en länk där Fedortjenkos verk jämförs med mitt.