Alla inlägg av dansapadeadline

Nu är den här: ”1917”!

Nu har del fyra kommit i den här utökade versionen av ”Stridens skönhet och sorg”. Och för första gången kan jag börja ana slutet på detta projekt, som blivit både större och mer komplicerat än jag kunnat föreställa mig. Tro dock inte att det innebär att jag drabbats av ånger. Tvärtom. Sällan har jag känt en sådan glädje över skrivandet. Som jag berättat tidigare var detta även min livlina under åren som ständig sekreterare i Svenska Akademien – en kontakt med min tidigare existens.

Tillåt mig citera från baksidestexten:

Det fjärde bandet i Peter Englunds stora serie om första världskriget, berättad utifrån en mosaik av ögonvittnesskildringar, dagboksanteckningar och brev, har nått ett av förra seklets allra märkvärdigaste år – 1917.

Om tron på snabb seger fortfarande var levande under krigsåret 1916 handlar 1917 snarare om ett långsamt sammanbrott. Hungersnöd bryter ut i flera länder, som i öst skyndar på ryska revolutionen och Rysslands tillbakadragande i kriget. Samtidigt går USA med på ententens sida men utan att kunna bidra till ett omedelbart avgörande. Fred är inte längre ett lika tabubelagt ord, och en allmän önskan om ett slut på kriget anas, vilket leder till myterier och civila protester på många håll.

Men dödläget håller i sig, trots nya offensiver, fredstrevare och utbytta krigsledningar. Som vittnesbörden i denna volym så tydligt visar har det totala kriget börjat leva sitt alldeles egna liv. Texterna ackompanjeras av många foton - de flesta aldrig tidigare använda - samt nyritade kartor.

Nu ska jag pusta ut, vila ett slag från det Första världskriget. Men så småningom kommer jag inleda arbetet på den sista och återstående delen, det som handlar om 1918. Skulle gissa att över 95% av texten redan är klar. Det är bara Wolfgang Ackermanns avslutande kapitel som ej har skrivits.

Det finns en möjlighet att jag kommer att stoppa in ytterligare en person i det sista bandet – det beror lite på hur det ser ut när vi gjort omfångsberäkningen. Har redan samlat material, och läst in mig, så det går att göra med tämligen kort startsträcka. Den personen är Ernest Hemingway, som var på den italienska fronten 1918 som frivillig Rödakorsare. (Han sårades där en dag i juli när han cyklat fram till fronten för att dela ut karameller och annat smått och gott till soldaterna i den främsta linjen. Den händelsen blev snabbt mytologiserad, inte minst av honom själv – Hemingways talang för självdramatisering var enorm.) Kanske. Vi får se.

Den avslutande volymen utkommer nästa höst. Recensionsdag kommer då att vara den 11 november, etthundraårsdagen av kriget slut.

 

Anställd av ett tidigare jag

Förra torsdagen lade jag sista handen vid ”Stridens skönhet och sorg 1917”. Det var den tredje vändan med korrekturet. Vilket var en runda mer än vanligt. Detta att gjuta samman gammalt och nytt material är inte helt lätt, särskilt som vi den här gången tvingats till några lite större justeringar. Men det har gått fint, precis som i de föregående delarna.

Korrekturläsning är alltid en speciell upplevelse. Inte sällan är det en prövning, på så vis att man tvingas tillbaka till något man nyss trott sig ha avslutat. Man stiger än en gång ned i samma flod, eller bättre: man blir ”an employee of your former self”, för att sno en formulering av Ian McEwan. Man kan texten väl, inte sällan alltför väl, och det hör till sakens natur att man ej kan överraskas av den.

Det här bokverket har jag arbetet på i 10 år nu, av och till. Just det där extramaterialet till olika utländska utgåvor är ofta framkommet under närmast rusigt intensiva skrivperioder, då jag skänkte mig själv några dagars respit från arbetet som ständig sekreterare. Jag skrev, skickade iväg – och rusade vidare.

Så när jag nu läser korrektur gör jag det med ett nytt intresse. Både för helheten – som faktiskt förändras iochmed all den nya texten, och de nya personerna. Och för enskildheterna – det finns vissa texter här som känns som nya, även för mig som en gång skrev dem; så lång tid har gått.

Och ibland kan även jag – som är extremt självkritisk, och sällan är vidare nöjd med det jag gjort – haja till, och oblygt muttra till mig själv: ”Det där blev ju riktigt bra”. Samt notera, icke utan lättnad, att jag faktiskt fortsatt att utvecklas som skribent.

Boken är nu gången till trycket. Kommer att återfinnas i sin fysiska form om några veckor.

Vidare mot ”1917”

Arbetet med nästa volym i serien går vidare enligt plan. De kompletterande texterna är skrivna och inlämnade; ett första grovkorrektur är genomgånget och återskickat. Just nu sitter jag och väljer ut bilder och skriver bildtexter. Precis som med de skriftliga källorna står jag här inför ett enormt material. Vilket bara känns roligt, även om det ofta kan kännas en smula frustrerande att tvingas välja. För ju längre kriget fortskrider desto fler bilder finns det och desto bättre kvalitet har de.

Ibland snubblar jag över bilder som jag skulle vilja haft med i tidigare volymer. Men istället måste lägga åt sidan. Som nedanstående.

Rechter Flügel von 2/37 nördlich Dolje im feindlichen Feuer vor dem Angriff

Den kommer från det Österrikiska nationalbibliotekets rika samlingar. Fotot är taget klockan elva på förmiddagen onsdagen den 5 januari 1916, och föreställer en österrikisk-ungersk ställning vid Isonzofloden som befinner sig under beskjutning. De italienska skyttegravarna ligger strax nedanför till vänster.

Det är av naturliga skäl tämligen sällan som verklig strid fångats med fotografens kamera, och mycket är fejkat eller taget under övningar. Detta foto hör dock med all sannolikhet till undantagen; det visar männens ansiktsuttryck och kroppsställningar, samt – inte minst – fotografens position. Det går nästan att känna rädslan, höra de höga smällarna.

Boken kommer ut i höst.

Arbetet återupptaget!

Nu har jag återupptagit arbetet på nästa volym i serien: den som ska handla om 1917.  Den lilla paus jag tog har nog varit välgörande. Detta känns bra. Det är på sätt och vis märkligt att jag kan återvända till det här materialet, som jag arbetat med från och till i över tio år, och ändå  känna en så stark lockelse. Måste ha att göra med själva rikedomen i den här typen av personligt källmaterial, som dagböcker, brev och memoarer.

Det som jag har att göra är flera saker. Först och främst måste jag skriva ett antal kompletteringstexter. Och de är nu i praktiken klara. Sedan ska bilderna väljas ut – där har jag hjälp av vår bildredaktör Hedvig Rudling -, kartor ritas – där ska jag ta fram underlag till kartritarna Maria Grum och Kjell Börjesson -, förord skrivas, likaså envoi – alltså den avslutande texten. Plus en del annat smått och gott.

Det kommer att hinnas med utan större bekymmer. Boken ska nämligen inte vara ute förrän hösten 2017. ”Eoner av tid”, som en god vän brukar säga.

Kul att vara tillbaka på bollen.

Kinesiska komplikationer

Just nu vilar jag en smula från detta mitt mastodontprojekt. Nästa volym, ”1917”, kommer som sagt ut först mot slutet av 2017, och nästan allt som ska skrivas till den boken är faktiskt redan skrivet.

Dock återvände jag icke utan förtjusning till arbetet härom veckan.

Boken ska ges ut i Kina, och som bas för deras version ska användas den upplaga av ”Stridens skönhet och sorg” som publicerades för några år sedan på Taiwan. Med vissa modifikationer rent språkligt.

Den kinesiska varianten ska ges ut i höst, och när jag kom i kontakt med den som har hand om överflyttandet av texten insåg jag motvilligt att det ej skulle finnas tid till att skriva till en helt ny person. (Aningen övermodigt hade jag snabbt tagit fram en person som skulle kunna göra tjänst, nämligen en tysk pilot och äventyrare vid namn Gunther Plüschow, som befann sig i Kina i augusti 1914. )

Så vad gör man?

Till den koreanska upplagan skrev jag till ett antal kapitel rörande Ernst von Levetzow, en ung tysk marinofficer ombord på den lätta kryssaren ”Emden”. Kopplingen till Korea var minst sagt svag, det måste erkännas: i det första kapitlet som berör honom har kriget just brutit ut och ”Emden” stävar mot sin hemmahamn, kolonin Tsingtao, och seglar utanför det koreanska fastlandet. Sedan lämnar ”Emden” och resten av den ostasiatiska eskadern snabbt den tyska kolonin, för ovissa öden, som det heter.

Vad jag nu gjort är att bygga om det här extramaterialet om von Levetzow till att handla mycket mer om det enda egentliga slag som utkämpades på kinesisk mark under det Första världskriget, nämligen belägringen av Tsingtao, som ägde rum under hösten 1914. (Kolonin kapitulerade till de angripande japanerna och britterna den 7 november.)

I det har jag brutit litet mot den berättartekniska grundidén, då jag gjort små tillägg specifika datum som inte härör från någon av de personer som boken är uppbyggt kring, utan istället är komna av olika ögonvittnen på platsen, tyskar och britter. Dock anonymiserade.

Jag vet att det är lite granna att fuska, men jag är säker på att min kinesiska publik kommer att förlåta tilltaget.

Recensionscitat

Här återfinnes några pressreaktioner på ”Stridens skönhet och sorg -1916”:

Med tredje delen i mastodontverket om hur första världskriget faktiskt var för dem som genomlevde det tar han plats som Sveriges i särklass mest läsvärde historiker – ja, som en av våra bästa berättare överhuvudtaget … Sinnet för fysiska detaljer, näsan för demaskerande statistik, känsligheten för dofter och röstlägen, förmågan att låta läsaren själv erfara den hisnande kontrasten mellan ett ångande augustiregn och massdöden mitt i denna blöta grönska – allt återfinns i ”Stridens skönhet och sorg”. Boken är ett verkligt stordåd. Plötsligt framträder kriget i tre dimensioner, i färg: i kött och blod. Ondskan bor inte i människorna som sugs in, utan i maskineriet som sådant. I generalstabernas fyrkantiga planer. I den hänryckta grymhet som bara kan väckas till liv av segerdrömmars feberrus … Mycket hade jag väntat mig av detta monumentalbygge, men inte att det skulle bli en äkta bladvändare. Märkligt nog blir Englund heller aldrig mekaniskt upprepande eller seg. Det är ytterst få historiker förunnat att kunna ge varje nytt kapitel en egen rytm och mening, men här växlar ideligen greppen och läsaren tvingas i samma takt till nya omprövningar. Så ska det göras. Det är syftet med all historia och hjärtat i sann berättarkonst.

  • Thomas Engström, Expressen

Peter Englund har själv beskrivit sin bokserie om första världskriget som selfies från förra seklet eller 100 år gamla Facebook-inlägg. Liknelsen är träffande; projektet om hela fem volymer ger dag för dag, från krigsutbrott till fred, ögonblicksbilder av hur 40 olika européer – soldater, sjuksköterskor, författare, hemmafruar, barn, konstnärer – upplevde det första världskriget. Men till skillnad från det Facebook-flöde som många av oss nu för tiden är så upptagna med, är ”statusuppdateringarna” från 1916 hela tiden mycket läsvärda: ärligare, relevantare och aldrig på jakt efter någon gilla-tumme … ”1916” är stor historia tecknad på mikronivå. Boken innehåller vackra, litterära texter, men är likväl historia. Man inser vilka höga ambitioner Peter Englund har vad gäller att enbart återge historiska fakta, att bara berätta det som han faktiskt kan belägga i källorna, när man tar del av det rika system av fotnoter som finns i ”1916”. Här förklaras exempelvis att de händelser som förlagts till ett visst datum möjligen kan ha inträffat dagen därpå, eller att författaren inte med säkerhet vet att ett skeende ägde rum just på kvällstid, men att mycket talar för det. Och fotnoterna – som i vissa andra sammanhang mest kan vara i vägen för läsupplevelsen – fördjupar verkligen läsningen av ”1916”. Av dem får vi till exempel veta fascinerande saker som att enbart officerare över majors grad i den rumänska armén var berättigade att måla sig med ögonskugga, att brittiska politiker fruktade homosexuell krigföring genom raggande tyska agenter, att råttorna vid skyttegravarnas stillastående slagfält blev osedvanligt feta av det aldrig sinande tillskottet på föda i form av söndersprängda kroppar.

  • Anders Q Björkman, Svenska Dagbladet

”… om trovärdigheten tillika återgivandets briljans behöver icke tvivlas – Englund är en boren historiekrönikör av klassiskt snitt. Med skärpa, stringens och pregnans gestaltas här såväl skönhet som sorg, det förra dock mer sällan än det mera påtagligt senare … I Englunds tappning, gestaltad i den enskildes bloss, blir kriget alltmer obegripligt, omotiverat och obilligt; som ett oväder ingen kan påverka. Den 23-årige italienske bergsjägaren Paolo Manelli skriver: ‘Detta är kriget. Inte risken att dö – utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare’. Den känslan blir högst påtaglig i Englunds mikrokosmiska historieskrivning.”

  • Ola Gustafsson, Norrköpings Tidningar

Vart och ett av Englunds korta kapitel ställer ner dig någonstans och säger: Så här ser kriget ut i ögonhöjd … Det är som om ”Stridens skönhet och sorg” har befriat Peter Englunds skrivande. Vi följer 33 personer genom krigsåret 1916, men det är han som berättar, inte de, även om citat ur brev och memoarer förekommer. Englund gör mycket mer än att bara referera sina källor; han har skaffat sig ett skönlitterärt språk som en och annan romanförfattare kunde avundas honom. Kortfattat och samtidigt inlevelsefullt. Avslappnat och exakt (här finns ingen motsättning: det krampaktiga tänkandet blockerar all precision) … Englund spänner ut en enorm trål: han vill visa oss att världskriget var mycket mer än skyttegravarna på västfronten. Vi får läsa om kriget i Östafrika och Mellanöstern. Om en tysk skolflickas vardag och Bulgariens brutala politik mot serber, judar och greker. Om livsmedelsbrist, prostitution och om en småstad där det inte finns några ”fredsansikten” på gatorna längre … Några slutsatser eller analyser får vi inte, inte utöver självklarheten att kriget förändrar Europa ”på ett mer genomgripande vis än någon kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar.” Men under läsningen växer en ordlös slutsats fram av sig själv – en insikt om hur verklighetens drama skiljer sig från de dramatiserade versionerna i film och böcker.

  • Håkan Lindgren, Upsala Nya Tidning

Första världskriget i inkännande språkdräkt … utrustad med förstklassigt bildmaterial och nyritade kartor över de olika frontavsnitten, även de utanför Europa som också skildras utförligt, särskilt Afrika.

  • Jan A Johansson, Norra Skåne

Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: böckerna i serien ”Stridens skönhet och sorg” är ett nytt och originellt sätt att skriva historia på. Det avviker helt från skolböckerna och de gängse krigshistoriska verken. Frågan är om inte upplägget i vissa fall ger en bättre insikt i vad som egentligen hände. I vilket fall som helst blir det ett värdefullt komplement till den traditionella historieskrivningen.

  • Nerikes Allehanda

Och nu då?

Så vad händer nu då, när tredje bandet är lyckligen utgivet? Tja, nu är mer än hälften klart. Två band återstår av pentalogin – ja, det heter så. Det kommer av lätt insedda skäl inget under 2016, men enligt plan ges ”Stridens skönhet och sorg 1917” ut på hösten 2017. Och då den boken redan är skriven till dryga 90% kan jag pusta ut en aning. För första gången på mycket länge, känns det som.

Ursprungsversionen av ”Stridens skönhet och sorg” skrevs i ett rasande tempo hösten 2007 till sommaren 2008. (I alla fall i huvudsak.) För jag visste att tiden var utmätt, då jag snart skulle efterträda Horace Engdahl som ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Sedan satt jag i Börshuset i sex år, en bitvis monoton existens som glorifierad byråkrat och luttrad tågpendlare. Det som ofta höll mig vid liv var möjligheten att då och då gästspela i min förra existens som historiker, och då skriva till nytt material till olika utländska versioner av boken.

Och nu då? Nu ska jag vara fortsatt pappaledig, och tänka efter vad jag vill göra med återstoden av mitt liv. Det första världskriget ska få vila en tid. Men den här bloggen kommer att uppdateras, när jag tycker att jag har något att berätta.