Alla inlägg av dansapadeadline

Korrektur i solsken

Här sitter jag med korrekturet till ”Stridens skönhet och sorg 1918”. Så boken har tagit ett stort steg mot sin fullbordan. Dock inte ett så stort som jag först hoppats.

img_0461.jpg

Det kommer nämligen att krävas en vända till. Har nämligen hittat ett oväntat stort antal upprepningar och – det som salig Gunnel Vallquist brukade kalla – inkongruenser.

Jag tror att jag förstår vad det är som har skett. Nu har jag skrivit på det här verket i elva år, och jag har börjat glömma vissa detaljer i den första versionen, varför jag skrivit saker om, säg, den allierade interventionen i Ryssland eller den berömda Pariskanonen som delvis dubblerar redan gjorda passager. Dessutom är det saker skrivna för olika utländska versioner som kolliderar. Har till yttermera visso även fått flytta ett antal fotnoter, till en mer logisk plats. Ganska stora ingrepp, med andra ord.

Oscar Wilde ansågs sig ha varit flitig om han tillbringade förmiddagen med att ta bort ett komma, och eftermiddagen med att sätta tillbaka. Där är jag inte riktigt nu. Men snart, hoppas jag. Tidsplanen håller utan problem.

Boken kommer att föreligga den 11 november i höst.

Annonser

And the beat goes on

Arbetet på den sista och avslutande delen av ”Stridens skönhet och sorg” rullar vidare. Utan nämnvärda bekymmer. Och om allt går enligt plan kommer ”1918” att ha första recensionsdag den 11 november 2018 – exakt 100 år efter det Första världskrigets slut.

Nedan en bild från arbetet med bilderna.

2018-04-09 09.11.06

Precis som i tidigare volymer har urvalet styrts av viljan att hitta nya, opublicerade bilder. I detta letande i diverse arkiv har jag haft stor hjälp av min bildredaktör Hedvig Rudling. Det enda svåra så här avslutningsvis, är att tvingas välja bort så många fina bilder, bilder som lätt skulle kunna fylla en egen volym.

Huvudtexten är nu på sättning. Nu återstår snart bara några mindre saker, som att uppdatera käll- och litteraturförteckningen, sätta samman underlag till kartritarna Maria och Kjell, samt skriva bildtexter.

Bokboxen

När alla fem volymerna av den nya versionen av ”Stridens skönhet och sorg” är slutförda kommer de sammanföras i en speciell box. Den kommer att se ut ungefär så här:

boxen

Betyder detta att om man redan har alla böckerna och gärna vill ha boxen, att man då  måste köpa alla de här böckerna på nytt? Nej, självfallet inte! Jag och förlaget har diskuterat någon enkel lösning på detta.

Att slutföra en pentalogi

I höst, lagom till 100-årsminnet av det Första världskrigets slut, utkommer den femte delen i denna serie. Iochmed detta kommer pentalogin vara avslutad. (Ja, det heter faktiskt så. Trilogi, tetralogi, pentalogi.)

Arbetet har inletts, och tidsplanen håller mer än väl. På förlaget har man snart slutfört arbetet på att gjuta samman den svenska originalutgåvan med de olika extratexter jag genom åren skrivit till olika utländska versioner.

Idag uppnåddes ännu en etapp: jag lade då sista handen vid de olika kompletterande extratexterna och skickade i förmiddags iväg dem till Anders Bergman på Natur & Kultur.

Vad står detta med ”kompletterande extratexter” egentligen för? Jo, det mesta handlar om att lägga igen luckor jag upptäckt, ibland kronologiska sådana, oftast personmässiga. När jag gått genom den gamla texten har jag sett att vissa personer av slump eller överseende förekommit alltför sällan. I fallet med ”1918” exempelvis Paolo Monelli, Andrej Lobanov-Rostovskij och Florence Farmborough. Och då har jag gått tillbaka i materialet och i veckomatrisen och sett om där inte gått att passa in ny text, som visar upp mer av just dessa personer.

Svårare än så är det inte.

Samtidigt måste dessa nya fragment passas in mot de gamla, och mot de nytillskrivna. Ett knepande och knåpande ibland, men ett roligt sådant.

”Stridens skönhet och sorg” i Kina

”Stridens skönhet och sorg” fortsätter att färdas runt världen. Har just fått reda på att den fastlandskinesiska versionen av detta verk blivit utsedd till en av årets bästa böcker av dagstidningen ”New Beijing”.  Vilket givetvis gör mig synnerligen nöjd.

Så här motiveras detta:

Det Stridens skönhet och sorg handlar om är just den lilla människans erfarenheter av Första världskriget. Bokens titel kan verka en aning sentimental, men skildringarna av hur dessa okända gräsrötters känslor slår över från optimism till pessimism och beskrivningarna av livets och dödens oförutsägbarhet gör namnet fullkomligt adekvat. När man i inledningsstyckena läser om hur vanliga människor på statens uppmaning kastar sig in i striden har man ingen aning om ifall de när boken är slut fortfarande kommer att vara i livet. Det som håller ihop de olika textskärvorna är just dessa okända livsöden som har strötts ut över de olika slagfälten.

(Tack för översättning till Anna Gustafsson Chen. Själv förstår jag inte ett ord kinesiska.)

Nu är den här: ”1917”!

Nu har del fyra kommit i den här utökade versionen av ”Stridens skönhet och sorg”. Och för första gången kan jag börja ana slutet på detta projekt, som blivit både större och mer komplicerat än jag kunnat föreställa mig. Tro dock inte att det innebär att jag drabbats av ånger. Tvärtom. Sällan har jag känt en sådan glädje över skrivandet. Som jag berättat tidigare var detta även min livlina under åren som ständig sekreterare i Svenska Akademien – en kontakt med min tidigare existens.

Tillåt mig citera från baksidestexten:

Det fjärde bandet i Peter Englunds stora serie om första världskriget, berättad utifrån en mosaik av ögonvittnesskildringar, dagboksanteckningar och brev, har nått ett av förra seklets allra märkvärdigaste år – 1917.

Om tron på snabb seger fortfarande var levande under krigsåret 1916 handlar 1917 snarare om ett långsamt sammanbrott. Hungersnöd bryter ut i flera länder, som i öst skyndar på ryska revolutionen och Rysslands tillbakadragande i kriget. Samtidigt går USA med på ententens sida men utan att kunna bidra till ett omedelbart avgörande. Fred är inte längre ett lika tabubelagt ord, och en allmän önskan om ett slut på kriget anas, vilket leder till myterier och civila protester på många håll.

Men dödläget håller i sig, trots nya offensiver, fredstrevare och utbytta krigsledningar. Som vittnesbörden i denna volym så tydligt visar har det totala kriget börjat leva sitt alldeles egna liv. Texterna ackompanjeras av många foton - de flesta aldrig tidigare använda - samt nyritade kartor.

Nu ska jag pusta ut, vila ett slag från det Första världskriget. Men så småningom kommer jag inleda arbetet på den sista och återstående delen, det som handlar om 1918. Skulle gissa att över 95% av texten redan är klar. Det är bara Wolfgang Ackermanns avslutande kapitel som ej har skrivits.

Det finns en möjlighet att jag kommer att stoppa in ytterligare en person i det sista bandet – det beror lite på hur det ser ut när vi gjort omfångsberäkningen. Har redan samlat material, och läst in mig, så det går att göra med tämligen kort startsträcka. Den personen är Ernest Hemingway, som var på den italienska fronten 1918 som frivillig Rödakorsare. (Han sårades där en dag i juli när han cyklat fram till fronten för att dela ut karameller och annat smått och gott till soldaterna i den främsta linjen. Den händelsen blev snabbt mytologiserad, inte minst av honom själv – Hemingways talang för självdramatisering var enorm.) Kanske. Vi får se.

Den avslutande volymen utkommer nästa höst. Recensionsdag kommer då att vara den 11 november, etthundraårsdagen av kriget slut.