Alla inlägg av dansapadeadline

Hur jag skrev ”Stridens skönhet och sorg”

1. När börjar en bok?

Version ett: Tisdagen den 9 oktober 2007. Den dagen blev jag kallad till Stockholm för att äta lunch med dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl. Vi träffades på en restaurang i Gamla Stan som hette Lejontornet, och när vi satt där, avsides vid ett litet bord för två, avslöjade han sitt ärende: han hoppades att jag skulle efterträda honom som ständig sekreterare. (Jag minns väl min omedelbara reaktion: ”Det skulle vara en stor olycka för alla inblandade”.) När jag efteråt korsade det turistfyllda Stortorget, som badade i varm höstsol, var jag bedrövad, närmast gråtfärdig, för jag visste att om detta blev min lott skulle mitt liv tyvärr förändras. Och en av de saker som isåfall måste ske, var att mitt dåvarande skrivprojekt, en kulturhistoria om snö, måste läggas undan, och ersättas av något som skulle kunna bli klart i tid till när överlämningen skulle inledas. Och då kom jag att tänka på den där boken om det Första världskriget, som jag lösligt arbetat med från och till under några år.

Men samtidigt: i oktober 2007 fanns där redan en idé, några utkast och en hel del material. Så det måste även finnas ett tidigare ”När”.

Version två: Lördagen den 21 juli 1984. Den dagen vaknade jag tidigt och gick på promenad på slagfältet vid Verdun. Jag och några jämnåriga kamrater var på väg mot Medelhavet i en ombyggd gammal gul buss och vi hade tillbringat natten på en parkering utanför ett av de gamla forten. Jag hade läst om platsen. Men jag var inte riktigt beredd på det jag skulle möta. På håll såg det ut som ett vanligt skogsområde, inte så lite kuperat, med vackra tallar och granar skulderbreda invid varandra. När jag gav mig ut bland träden såg jag dock alla spåren. De övervuxna skyttegravslinjerna löpte fram som blodspår mellan de höga trädstammarna. Jag plockade smultron och granatskärvor, såg en ensam joggare på håll. Krevadgroparnas koppärr låg tätt, tätt. Marken påminde mest om ett hav i storm som helt plötsligt stannat upp, vågorna frusna i höga kast. Och överallt i detta stelnade hav sågs katastrofens vrakspillror. Nere i en tyst ravin, bland ris och skrot och blindgångare och korvig taggtråd och med solljuset strilade ned i brutna spillror runt mina fötter, blev jag märkligt illa till mods. Sedan letade jag mig tillbaka till bussen under en blå sommarhimmel, och vi åkte vidare söderut. Men bilderna förblev i mitt huvud.

Men samtidigt: i det gap på 23 år som finns mellan dessa två datum måste mycket av det avgörande ha skett. Det finns ett mellanliggande ”Hur”. Eller kanske snarare ett antal.

 

2. Ett ”Hur” är rätt enkelt att ange. Universitetet. År 1984 hade jag just börjat doktorera i historia i Uppsala, och tillhörde en ung och färsk generation, som precis som alla unga och färska alltid gör tog sig rätten att ifrågasätta det gamla och söka det nya. Och detta nya var då den franska Annales-skolan. Det handlade om namn som Carlo Ginzburg, Georges Duby, Natalie Zemon-Davies, Emanuel Le Roy Ladurie. De presenterade nya ämnen, ställde nya frågor, lyfte fram nya typer av material, stod för ett nytt sätt att skriva historia: underifrånperspektivet; framlyftandet av de okända individerna; kritiken av de stora berättelserna.

Apropå det: även här lurar risken för en alltför linjär berättelse.

Det som sker är sällan en enkel summa av namn, verk, (”influenser”), som de ovan nämnda, om man inte i denna process även tar det som sticker ut eller egentligen inte hör dit, men som lagda till det övriga utlöser något oväntat eller nytt. Som exempelvis läsningen av en halvt bortglömd klassiker som Johan Huizinga – hans sensualism och litterära språk påverkade mig, djupt. För att inte tala om två icke-akademiska historiker som jag upptäckte först efter mina år på universitetet: Claude Manceron och Walter Kempowski. Manceron för hans monumentala – och aldrig avslutade – ”Les Hommes de la liberté”, där han i fem band tecknar förspelet till den Franska revolutionen; Kempowski för hans lika monumentala ”Das Echolot”, en skildring av det Andra världskriget via några få, enskilda dagar.

 

3. Alla de ovan nämnda har på sitt sätt praktiserat vad som idag kallas ”mikrohistoria”. Angreppsättets starka sidor är uppenbara, menar jag.

Att fokusera på individer är inte bara svårslaget i den mån man vill göra det förflutna levande igen; det tenderar även att göra rättvisa åt det rika, motsägelsefulla och komplexa som kännetecknar all historisk verklighet, samtidigt som det även blir uppenbart hur öppen upplevelsen av denna verklighet var, där och då. Något som också är slående vad gäller mikrohistoria är hur naturligt kvinnorna vinner en plats – och då inte som resultat av en målsättning utan som en följd av greppet.

Förvisso är det så, som en svensk historiker påpekat, att det som uppnås via det mikrohistoriska mer handlar om ”filosofiska och medmänskliga budskap” än att fylla rena forskningsluckor. Dock var det aldrig dessa ovan nämnda motiv som fanns främst i mitt huvud när jag i oktober 2007 satte mig ned och började skriva på det som så småningom skulle bli ”Stridens skönhet och sorg”. Boken var från början ett experiment i historieskrivning, sprunget ur något vi skulle kunna kalla för berättelsens grundproblem.

 

4. Å ena sidan är berättandet troligen mänsklighetens mest ursprungliga kunskapsform, något vi helt ofrånkomligen praktiserar i vår vardag – för att citera den brittiska litteraturforskaren Barbara Hardy, ”vi drömmer i form av berättelser, dagdrömmer i berättelser, minns, föregriper, hoppas, förtvivlar, tror, tvivlar, planerar, reviderar, kritiserar, konstruerar, skvallrar, lär, hatar och älskar i berättelser”. Å andra sidan kan det faktum att berättelsen som form faller oss så lätt, inte sällan bli till en begränsning för oss när vi försöker förstå världen genom dess speciella optik. För vad är det som sker när vi skapar en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, helhet och flöde, men till risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsen i sin grundläggande form är ju så förföriskt simpel, och försök att reducera världen till dess grova elementa kommer alltid att vara förenklande.

Berättelser om verkligheten springer självfallet inte förutsättningslöst ur grundmaterialet, utan deras tillblivelse är tvärtom utsatt för en stark påverkan från dramaturgiska konventioner, berättartekniska regler och moraliska modeller. Detta kan man se vad gäller det som är objektet för ”Stridens skönhet och sorg”, det Första världskriget.

 

5. Både forskning och en bekantskap med berättande källor visar att den samtida bilden av kriget var synnerligen motsägelsefull: för vissa var det ett korståg, för andra ett äventyr, för några en poänglös slakt etc. (Ibland kan man som sentida betraktare till och med få intrycket att det till dels utkämpades över frågan hur det skulle beskrivas.) Det är inte svårt att finna individer som inom sig själva närde flera av dessa till synes oförenliga bilder. Även om vi som lever idag, som faktiskt inte kan undvika att se det som skedde då genom vetskapen om hur det slutade, och, inte minst, vetskapen om vad som följde efteråt, och med all rätt ser det Första världskriget som en tragedi, så tog det en tid för de flesta som deltog att se det på detta vis; en del av dem gjorde det aldrig.

Här blir berättelsebyggandets problem rätt tydliga, menar jag. Orsaken till att det som skedde åren 1914-18 hamnat i ett slags minnesskugga, framför allt bak det som kom att inträffa drygt 20 år senare, är nog till ej obetydlig del att det Andra världskriget är lättare att göra till en bra berättelse. För där skildringar av det Andra världskriget lätt får drag av den tacksamma melodramen (en tydlig kamp mellan gott och ont, med lätt igenkänneliga huvudpersoner och en handling karaktäriserad av dramatiska omkastningar som ändar i att världen ställs rätt igen) lutar skildringarna av det Första gärna åt tragedin (inte så mycket en mätning mellan rätt och fel som mellan rätt och rätt, en mätning som genom en förening av de inblandades fel och förblindelse, samt omständigheter de ej kan rå på, resulterar i krossad värld).

 

6. Vad jag ville försöka i mitt experiment var att se om det var möjligt att skildra en stor, historisk händelse helt UTAN en övergripande narrativ, utan enbart underifrån. Vad händer om vi återför en epokgörande händelse som denna till det jag kallat för ”dess minsta, atomära beståndsdel”, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelse? Går den stora helheten förlorad? Ändras något av bilden? Hade Walter Benjamin rätt i sitt påstående att det är möjligt att ”i analysen av de små, enskilda ögonblicken upptäcka det totala händelseförloppet i kristallform”?

 

7. Formen var självfallet det svåraste. Jag hade vid det här laget skrivit flera essäer om det Första världskriget, även undervisat i ämnet vid universitetet. Och jag var tämligen väl bekant med den rika memoar- och dagbokslitteraturen från tiden. Det svåra var inte att finna källmaterial, det svåra var urvalet, att bestämma vilka jag skulle följa.

Men när väl jag valt de personer vars öden och upplevelser skulle flätas samman i varandra gick det rent praktiskt till så här: jag drog upp en matris med en ruta per vecka, från augusti 1914 till november 1918. I detta enkla rutmönster lades sedan person efter person, en per ruta, i takt med att jag skrev deras avsnitt, i strikt sekvens, avsnitt där jag följer personen under en enskild dag, återger vad hon eller han känner, tänker, ser, gör, ja om så möjligt vad de har på sig för kläder och vad de äter för mat. Jag letade i mycket efter det som Georges Perec med en för honom typisk term benämnt det ”infraordinära” – alltså motsatsen till det som i regel präglar historieskrivningen, bland annat av denna händelse.

Det där att försöka få grepp på personernas känslor och inte bara, säg, deras idéer, utgick från min övertygelse att det finns många historiska sammanhang där ordens och idéernas logik betyder mindre än de känslor de väcker. Så till exempel går det ej att förstå det som drabbade Europa i augusti 1914 utan just den känslohistoriska komponenten.

Viktigt var att de enskilda personernas nedslag ej skulle läggas för tätt, utan verkligen varvas med de andras – en flätning. I början var detta inget problem, och jag kunde välja dagar och episoder som verkligen innehöll det material som jag var ute efter – känslor, stämningar, upplevelser, vardagsdetaljer, intimiteter, drömmar.

Kan nämna att medan jag inte sällan låtit urvalet styras av matrisens luckor är det en sak jag alltid försökt få med, och det är människors berättelser som vad de drömt om i sovande tillstånd, i hopp om att också få en liten glimt av känslolivets djupare, förmedvetna lager.

Snart började dock urvalet även påverkas utifrån var det verkligen fanns luckor för en viss person i denna matris, något som då och då gav detta urval en nästan slumpmässig karaktär. Vilket må låta udda, men som jag ändå bejakade, då det låg i linje med bokens experimentella karaktär, och i linje med frågan om Benjamin hade rätt.

Men självklart spelar urvalet en roll, men inte – som man kanske kan anta – i första hand genom valet av enskilda dagar, utan primärt genom valet av enskilda personer. I detta urval spelar anrikningsgraden i det efterlämnade källmaterialet självfallet en central roll, att det dels var så personligt att det verkligen innehöll sådant jag var ute efter – känslor, stämningar etc – dels så finmaskigt att det var möjligt att manövrera personen i den nämnda matrisen.

 

8. Kan nämna att till min stora glädje kom den här boken snart att spridas ut över världen – hittills har den getts ut i 24 länder. Och då boken har en modulartad struktur gav detta mig idén att lägga till nya personer (och dra ifrån gamla, mindre relevanta) var gång boken översattes. Under detta arbete tillkom ännu ett kriterium: jag spanade efter människor med ett källmaterial som hade både en officiell och en privat sida, och där jag kunde notera hur dessa med tiden gled isär, en rörelse jag faktiskt tror är vanlig i historien men sällan dokumenterad. Så var t.ex. fallet med författaren Robert Musil – som jag lade till den italienska versionen av boken – och hjälparbetaren Sara McNaughtan – som adderades till den brittiska upplagan. Men här går jag händelserna i förväg.

Hur som helst strävade jag efter att göra urvalet av personer så brett som möjligt, i förhoppningen att just bredden av upplevelser skulle bidra till att skapa något slags kritisk massa. Det var länge bara en förhoppning. När jag senare samma höst för första gången presenterade en skiss av det tänkta projektet för min förläggare Peter Luthersson förstod han inte ett smack – berättade han efteråt. Det tog också över fyra månaders arbete innan jag såg att det också skulle fungera.

 

9. Detta experiment handlar nog ytterst om att motstå dragningskraften från historiens teleologiska sida, alltså den fallenhet som finns att förklara förflutenheten utifrån det som den uppnår, eller till och med utifrån föreställningen att den rör sig mot ett bestämt mål. I regel oss själva. Här står vi för övrigt inför en intressant motsägelse. Jag talar om spänningen mellan ögonvittnets upplevelse och historikerns bild. En då välkänd amerikansk krigskorrespondent fick 1915 i uppdrag att skriva ett bidrag till ”The Times History of the War”, men avböjde, trots att den som frågade var den mäktige pressmogulen Lord Northcliffe: ”Helt uppriktigt svarade jag honom att jag ej ville skriva något som gick under namn av ‘historia’ medan kriget ännu pågick, och tillade att enligt min egen åsikt kunde den som själv tagit del i ett fälttåg inte ha de kunskaper eller det korrekta perspektiv som krävs för att skriva något av det slaget”.

Jag är en akademiskt skolad historiker, men jag har också några gånger prövat på att arbeta som krigskorrespondent. Hur många gånger har jag inte som forskare hyst en lika stark som omöjlig längtan efter att för en gång skull vara på plats samtidigt som något sker? Men väl anländ till en sådan här plats – i mitt fall Balkan, Afghanistan, Irak – gjorde jag samma upptäckt som så många andra gjort i liknande situationer: att vara mitt uppe i något är alls ingen garanti för att också förstå det. Ibland är det snarare tvärtom. Man sänks ner i en förvirrande och bullrig verklighet, där centralredaktionen på andra sidan jordklotet inte sällan vet mer om vad som sker än vad man själv gör, på samma vis som en historiker paradoxalt nog ofta kan förstå en händelse bättre än de som själva varit med om den. Och man inser att distansen inte sällan är det som gör det skedda möjligt att förstå.

 

10. Med detta vill jag ha sagt att uppifrån- och nedifrånblicken, mikro- och makroperspektiven, konkurrerar inte så mycket som de kompletterar. Till historikerns redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de breda linjerna. Men samtidigt är jag övertygad om att en av de saker som mikrohistoria kan bidra med är en bild där det teleologiska lyfts bort. Det tror jag är nödvändigt om vi i efterhand verkligen vill förstå historiens människor, förstå deras handlingar, och hur de var dikterade av det man visste och trodde och hoppades och kände där och då. Det är lätt annars att bara studsa och förklara dem vettlösa på ett eller annat vis. Vilket är att göra våld på dem, eller – minst lika illa – bruka dem för som belägg för våra egna fixa idéer. Nej, låt oss ej gå förlorade i tidsmässig provinsialism, utan behandla det förflutnas människor på samma vis som vi själva vill bli behandlade. För det vi är, var en gång även de, och det de är, kommer även vi snart att bli.

– Tal hållet då jag mottog Mårbackapriset den 9 november 2018

En nedkortad version publicerades den 2/12 2018 i Dagens Nyheter.

Inför läsningen

Detta är förordet till volymen ”1918”:

Arbetet på detta verk har pågått – från och till – under mer än tio år. Iochmed denna den femte volymen är det hela fört till sin fullbordan. Vad som började som ett rätt lekfullt experiment i historieskrivning har växt – inte minst genom bokens spridning över världen – till något större. Ett experiment förblir det likafullt.

Av en slump skrivs dessa sista rader sittande högt uppe på ett hotell i Shanghai. När jag skådar ut över denna megastad fäster min blick på ett ofrånkomligt vis vid de stora och spektakulära skyskrapor som definierar platsen. Vore det inte för den aldrig sinande strömmen av bilar borta på den sexfiliga Yanan Road och för de drivande molnen på himlen skulle det kunna vara en bild, en målning, utan rörelse eller ljud. Men när jag lämnar det svala hotellet och ger mig ut till fots på de platankantade smågatorna i det som fortfarande kallas den franska stadsdelen, möter jag dofter, värme, människor, ansikten, liv, och de massiva monoliterna försvinner bak bladverket, förvandlade till ett slags abstraktioner i all sin tyngd. Men även om båda dessa vyer inte rymmer samma sanning är båda förvisso lika verkliga.

Detta är en skildring av historia på marknivå, av förflutenhetens infraordinära element. För jag tror att Siegfried Kracauer hade rätt, när han i sin kända essä ”Massornamentet” från 1927 skrev att en bedömning av en epok ”kan bestämmas på ett mer anslående vis utifrån en analys av dess oansenliga ytfenomen än från samma epoks analys av sig själv”. Av detta ska vi dock inte dra slutsatsen att mikro- och makroperspektiven utesluter varandra; de kompletterar. Och till historikerns redskap, ja plikter, hör onekligen abstraktionerna, de breda linjerna, det extrema fågelperspektivet. Samtidigt behöver den här blicken uppifrån fullständigas med vyn från det motsatta hållet. Den hjälper oss att komplicera och fördjupa bilden av verkligheten, en bild som i fallet med det första världskriget blivit alltför förenklad och tillrättalagd, drabbad av klichéer som på klichéers vis lägger sig i vägen för just det som de vill skildra.

Men kanske står historikerns viktigaste val ej mellan mikro- eller makroperspektiv? Kanske handlar det ytterst om vad man vill med sin historieskrivning.

Här står vi inför ett intressant dilemma, ett dilemma antropologen Claude Lévi-Strauss berörde i det avslutande kapitlet till ”Det vilda tänkandet”: ”Den biografiska och anekdotiska historien är den minst förklarande, men den är den rikaste ur informationssynpunkt eftersom den betraktar individerna i deras partikularitet och i detalj går in på vars och ens karaktärsnyanser, på den enskilda motivationens krokvägar och på de olika faserna i deras överväganden. [ … ] I förhållande till varje historieområde som historikern själv ger upp står dennes relativa val alltid bara mellan å ena sidan en historia som lär mer och förklarar mindre och, å den andra, en historia som förklarar mer och lär mindre.”

Många är de som genom årens lopp på olika vis varit inblandade i detta verks tillblivelse, och som jag inte kan undgå att tacka: Peter Luthersson och Richard Herold (den förstnämnde var min förläggare på Atlantis när projektet inleddes, den sistnämnde är den som gjorde det möjligt att förvandla det till ett fembandsverk hos Natur & Kultur), Anders Bergman (som fört det hela i hamn med stadig hand och aldrig sinande gott humör), Stina Peterson, Bo Svensén, Lena Albihn och Annica Nordin (som vid olika tidpunkter verkat som redaktörer – kära Stina finns tyvärr inte längre ibland oss), Maria Grum och Kjell Börjesson (som ritat alla kartorna), Hedvig Rudling (som letat fram alla foton), Niklas Lindblad (som presterat den grafiska formgivningen) samt givetvis Emma Gate och Jonas Axelsson (mina tidigare agenter).

Det är med en underlig blandning av lättnad och vemod jag nu lämnar detta verk bakom mig. En fas i mitt liv är till ända. Jag har ingen aning om vad som väntar, men jag är glad och tacksam för det som varit. Allt förändras, ingenting försvinner.

Nu! Nu!

Nu föreligger den femte delen i min pentalogi om det Första världskriget i sinnevärlden! Under elva år har jag arbetet på den, från och till. Det är med en märklig blandning av vemod och lättnad som jag nu kan konstatera att projektet är fullbordat.

img_3963.jpg

Första världskriget skildrat i fem band, nära 1 800 sidor. Det känns mycket bra. Som synes kommer det även finnas en box för hela serien.

Sista handen!

Igår, onsdagen den 29 augusti 2018, klockan 15:40, lade jag vad som hoppeligen var sista handen vid ”Stridens skönhet och sorg”, avslutande delen – ”1918”.

2018-08-29 15.40.30

Det handlade om en överarbetning av förordet. Jag ändrade meningen ”Men även om båda dessa vyer inte rymmer samma sanning är båda förvisso lika verkliga” till ”Men även om dessa två vyer inte rymmer samma sanning är båda förvisso lika verkliga”. Dock såg jag att det rent rytmiskt blev bättre med två ”båda”, så jag ändrade tillbaka igen. Och jag kände mig lite granna som Oscar Wilde. (Som sagt ”I spent all morning taking out a comma and all afternoon putting it back in again.”)

Och sedan var det klart, och jag skickade in den sista, felande texten till förlaget.

Om allt går enligt plan – och det ser allt ut att göra – kommer boken vara ute till den 11 november, hundraårsminnet av det Första världskrigets slut.

Korrektur i solsken

Här sitter jag med korrekturet till ”Stridens skönhet och sorg 1918”. Så boken har tagit ett stort steg mot sin fullbordan. Dock inte ett så stort som jag först hoppats.

img_0461.jpg

Det kommer nämligen att krävas en vända till. Har nämligen hittat ett oväntat stort antal upprepningar och – det som salig Gunnel Vallquist brukade kalla – inkongruenser.

Jag tror att jag förstår vad det är som har skett. Nu har jag skrivit på det här verket i elva år, och jag har börjat glömma vissa detaljer i den första versionen, varför jag skrivit saker om, säg, den allierade interventionen i Ryssland eller den berömda Pariskanonen som delvis dubblerar redan gjorda passager. Dessutom är det saker skrivna för olika utländska versioner som kolliderar. Har till yttermera visso även fått flytta ett antal fotnoter, till en mer logisk plats. Ganska stora ingrepp, med andra ord.

Oscar Wilde ansågs sig ha varit flitig om han tillbringade förmiddagen med att ta bort ett komma, och eftermiddagen med att sätta tillbaka. Där är jag inte riktigt nu. Men snart, hoppas jag. Tidsplanen håller utan problem.

Boken kommer att föreligga den 11 november i höst.

And the beat goes on

Arbetet på den sista och avslutande delen av ”Stridens skönhet och sorg” rullar vidare. Utan nämnvärda bekymmer. Och om allt går enligt plan kommer ”1918” att ha första recensionsdag den 11 november 2018 – exakt 100 år efter det Första världskrigets slut.

Nedan en bild från arbetet med bilderna.

2018-04-09 09.11.06

Precis som i tidigare volymer har urvalet styrts av viljan att hitta nya, opublicerade bilder. I detta letande i diverse arkiv har jag haft stor hjälp av min bildredaktör Hedvig Rudling. Det enda svåra så här avslutningsvis, är att tvingas välja bort så många fina bilder, bilder som lätt skulle kunna fylla en egen volym.

Huvudtexten är nu på sättning. Nu återstår snart bara några mindre saker, som att uppdatera käll- och litteraturförteckningen, sätta samman underlag till kartritarna Maria och Kjell, samt skriva bildtexter.

Bokboxen

När alla fem volymerna av den nya versionen av ”Stridens skönhet och sorg” är slutförda kommer de sammanföras i en speciell box. Den kommer att se ut ungefär så här:

boxen

Betyder detta att om man redan har alla böckerna och gärna vill ha boxen, att man då  måste köpa alla de här böckerna på nytt? Nej, självfallet inte! Jag och förlaget har diskuterat någon enkel lösning på detta.