Kinesiska komplikationer

Just nu vilar jag en smula från detta mitt mastodontprojekt. Nästa volym, ”1917”, kommer som sagt ut först mot slutet av 2017, och nästan allt som ska skrivas till den boken är faktiskt redan skrivet.

Dock återvände jag icke utan förtjusning till arbetet härom veckan.

Boken ska ges ut i Kina, och som bas för deras version ska användas den upplaga av ”Stridens skönhet och sorg” som publicerades för några år sedan på Taiwan. Med vissa modifikationer rent språkligt.

Den kinesiska varianten ska ges ut i höst, och när jag kom i kontakt med den som har hand om överflyttandet av texten insåg jag motvilligt att det ej skulle finnas tid till att skriva till en helt ny person. (Aningen övermodigt hade jag snabbt tagit fram en person som skulle kunna göra tjänst, nämligen en tysk pilot och äventyrare vid namn Gunther Plüschow, som befann sig i Kina i augusti 1914. )

Så vad gör man?

Till den koreanska upplagan skrev jag till ett antal kapitel rörande Ernst von Levetzow, en ung tysk marinofficer ombord på den lätta kryssaren ”Emden”. Kopplingen till Korea var minst sagt svag, det måste erkännas: i det första kapitlet som berör honom har kriget just brutit ut och ”Emden” stävar mot sin hemmahamn, kolonin Tsingtao, och seglar utanför det koreanska fastlandet. Sedan lämnar ”Emden” och resten av den ostasiatiska eskadern snabbt den tyska kolonin, för ovissa öden, som det heter.

Vad jag nu gjort är att bygga om det här extramaterialet om von Levetzow till att handla mycket mer om det enda egentliga slag som utkämpades på kinesisk mark under det Första världskriget, nämligen belägringen av Tsingtao, som ägde rum under hösten 1914. (Kolonin kapitulerade till de angripande japanerna och britterna den 7 november.)

I det har jag brutit litet mot den berättartekniska grundidén, då jag gjort små tillägg specifika datum som inte härör från någon av de personer som boken är uppbyggt kring, utan istället är komna av olika ögonvittnen på platsen, tyskar och britter. Dock anonymiserade.

Jag vet att det är lite granna att fuska, men jag är säker på att min kinesiska publik kommer att förlåta tilltaget.

Recensionscitat

Här återfinnes några pressreaktioner på ”Stridens skönhet och sorg -1916”:

Med tredje delen i mastodontverket om hur första världskriget faktiskt var för dem som genomlevde det tar han plats som Sveriges i särklass mest läsvärde historiker – ja, som en av våra bästa berättare överhuvudtaget … Sinnet för fysiska detaljer, näsan för demaskerande statistik, känsligheten för dofter och röstlägen, förmågan att låta läsaren själv erfara den hisnande kontrasten mellan ett ångande augustiregn och massdöden mitt i denna blöta grönska – allt återfinns i ”Stridens skönhet och sorg”. Boken är ett verkligt stordåd. Plötsligt framträder kriget i tre dimensioner, i färg: i kött och blod. Ondskan bor inte i människorna som sugs in, utan i maskineriet som sådant. I generalstabernas fyrkantiga planer. I den hänryckta grymhet som bara kan väckas till liv av segerdrömmars feberrus … Mycket hade jag väntat mig av detta monumentalbygge, men inte att det skulle bli en äkta bladvändare. Märkligt nog blir Englund heller aldrig mekaniskt upprepande eller seg. Det är ytterst få historiker förunnat att kunna ge varje nytt kapitel en egen rytm och mening, men här växlar ideligen greppen och läsaren tvingas i samma takt till nya omprövningar. Så ska det göras. Det är syftet med all historia och hjärtat i sann berättarkonst.

  • Thomas Engström, Expressen

Peter Englund har själv beskrivit sin bokserie om första världskriget som selfies från förra seklet eller 100 år gamla Facebook-inlägg. Liknelsen är träffande; projektet om hela fem volymer ger dag för dag, från krigsutbrott till fred, ögonblicksbilder av hur 40 olika européer – soldater, sjuksköterskor, författare, hemmafruar, barn, konstnärer – upplevde det första världskriget. Men till skillnad från det Facebook-flöde som många av oss nu för tiden är så upptagna med, är ”statusuppdateringarna” från 1916 hela tiden mycket läsvärda: ärligare, relevantare och aldrig på jakt efter någon gilla-tumme … ”1916” är stor historia tecknad på mikronivå. Boken innehåller vackra, litterära texter, men är likväl historia. Man inser vilka höga ambitioner Peter Englund har vad gäller att enbart återge historiska fakta, att bara berätta det som han faktiskt kan belägga i källorna, när man tar del av det rika system av fotnoter som finns i ”1916”. Här förklaras exempelvis att de händelser som förlagts till ett visst datum möjligen kan ha inträffat dagen därpå, eller att författaren inte med säkerhet vet att ett skeende ägde rum just på kvällstid, men att mycket talar för det. Och fotnoterna – som i vissa andra sammanhang mest kan vara i vägen för läsupplevelsen – fördjupar verkligen läsningen av ”1916”. Av dem får vi till exempel veta fascinerande saker som att enbart officerare över majors grad i den rumänska armén var berättigade att måla sig med ögonskugga, att brittiska politiker fruktade homosexuell krigföring genom raggande tyska agenter, att råttorna vid skyttegravarnas stillastående slagfält blev osedvanligt feta av det aldrig sinande tillskottet på föda i form av söndersprängda kroppar.

  • Anders Q Björkman, Svenska Dagbladet

”… om trovärdigheten tillika återgivandets briljans behöver icke tvivlas – Englund är en boren historiekrönikör av klassiskt snitt. Med skärpa, stringens och pregnans gestaltas här såväl skönhet som sorg, det förra dock mer sällan än det mera påtagligt senare … I Englunds tappning, gestaltad i den enskildes bloss, blir kriget alltmer obegripligt, omotiverat och obilligt; som ett oväder ingen kan påverka. Den 23-årige italienske bergsjägaren Paolo Manelli skriver: ‘Detta är kriget. Inte risken att dö – utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare’. Den känslan blir högst påtaglig i Englunds mikrokosmiska historieskrivning.”

  • Ola Gustafsson, Norrköpings Tidningar

Vart och ett av Englunds korta kapitel ställer ner dig någonstans och säger: Så här ser kriget ut i ögonhöjd … Det är som om ”Stridens skönhet och sorg” har befriat Peter Englunds skrivande. Vi följer 33 personer genom krigsåret 1916, men det är han som berättar, inte de, även om citat ur brev och memoarer förekommer. Englund gör mycket mer än att bara referera sina källor; han har skaffat sig ett skönlitterärt språk som en och annan romanförfattare kunde avundas honom. Kortfattat och samtidigt inlevelsefullt. Avslappnat och exakt (här finns ingen motsättning: det krampaktiga tänkandet blockerar all precision) … Englund spänner ut en enorm trål: han vill visa oss att världskriget var mycket mer än skyttegravarna på västfronten. Vi får läsa om kriget i Östafrika och Mellanöstern. Om en tysk skolflickas vardag och Bulgariens brutala politik mot serber, judar och greker. Om livsmedelsbrist, prostitution och om en småstad där det inte finns några ”fredsansikten” på gatorna längre … Några slutsatser eller analyser får vi inte, inte utöver självklarheten att kriget förändrar Europa ”på ett mer genomgripande vis än någon kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar.” Men under läsningen växer en ordlös slutsats fram av sig själv – en insikt om hur verklighetens drama skiljer sig från de dramatiserade versionerna i film och böcker.

  • Håkan Lindgren, Upsala Nya Tidning

Första världskriget i inkännande språkdräkt … utrustad med förstklassigt bildmaterial och nyritade kartor över de olika frontavsnitten, även de utanför Europa som också skildras utförligt, särskilt Afrika.

  • Jan A Johansson, Norra Skåne

Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: böckerna i serien ”Stridens skönhet och sorg” är ett nytt och originellt sätt att skriva historia på. Det avviker helt från skolböckerna och de gängse krigshistoriska verken. Frågan är om inte upplägget i vissa fall ger en bättre insikt i vad som egentligen hände. I vilket fall som helst blir det ett värdefullt komplement till den traditionella historieskrivningen.

  • Nerikes Allehanda

Och nu då?

Så vad händer nu då, när tredje bandet är lyckligen utgivet? Tja, nu är mer än hälften klart. Två band återstår av pentalogin – ja, det heter så. Det kommer av lätt insedda skäl inget under 2016, men enligt plan ges ”Stridens skönhet och sorg 1917” ut på hösten 2017. Och då den boken redan är skriven till dryga 90% kan jag pusta ut en aning. För första gången på mycket länge, känns det som.

Ursprungsversionen av ”Stridens skönhet och sorg” skrevs i ett rasande tempo hösten 2007 till sommaren 2008. (I alla fall i huvudsak.) För jag visste att tiden var utmätt, då jag snart skulle efterträda Horace Engdahl som ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Sedan satt jag i Börshuset i sex år, en bitvis monoton existens som glorifierad byråkrat och luttrad tågpendlare. Det som ofta höll mig vid liv var möjligheten att då och då gästspela i min förra existens som historiker, och då skriva till nytt material till olika utländska versioner av boken.

Och nu då? Nu ska jag vara fortsatt pappaledig, och tänka efter vad jag vill göra med återstoden av mitt liv. Det första världskriget ska få vila en tid. Men den här bloggen kommer att uppdateras, när jag tycker att jag har något att berätta.

Ärrvävnad

Jag har ett fult ärr på mitt högra skenben. När någon frågar var jag fått det, svarar jag, helt sanningsenligt, ”På slagfältet vid Verdun”. På höjderna utanför den där dåsiga nordfranska staden ligger nämligen ett märkligt, milsvitt reservat, där ett av det Första världskrigets allra värsta och längsta bataljer utkämpades.

Då var det en öken, där både växtlighet och byar sprängts bort av granatregnet. Nu är det en skog, tyst, tom och sorgsen, genomkorsad av ihopfallna skyttegravslinjer, översållad av miljontals övervuxna krevadgropar, som årtionden av höstregn och vårflöden slipat runda och mjuka, men som fortfarande kan vara förbluffande stora och förfärande djupa. Och det var i en av dem jag halkade ned, för det var februari och blött, och i fallet skrapade jag mot något vasst. Inget underligt i det. Marken är fullpackad med skrot från slaget – på en yta 100 gånger 100 meter kan man återfinna mellan 40 och 50 ton metall -, och där finns också resterna efter stupade. Bara efter kriget har runt 130.000 döda samlats ihop, och hela tiden finner man nya lämningar, som sedan läggs in i ett stort benhus. På grund av markens alla döda är detta också det område i Frankrike där risken för stelkramp är som allra störst. Det vi glömt, minns jorden.

Det där såret ville heller aldrig läka. Först efter ett drygt halvår lugnade sig infektionen, och en skär och ömmande ärrvävnad infann sig i dess ställe.

Hur ärret kom till är lätt att förklara. Vad i hela friden jag gjorde på den där platsen brukar dock vara svårare att göra begripligt. En resa till Verdun – eller till Somme, eller till Ypres, eller till Arras – är för mig en tidsresa som för till 1900-talets början, en pilgrimsfärd till den ur-katastrof som kom att prägla hela seklet. Att historiker svärmat för detta ämne är givet. Länge var dock mycket av forskningen centrerad runt skuldfrågan. I gammal god stil blev det förlorarna som hamnade på de anklagades bänk, och i gammal god stil gjorde de olika ländernas historiker sin nationella värnplikt, och sökte bevisa just sin nations oskuld. Det var ingen vacker syn.

Någonting har dock hänt. Under mina många resor i Belgien och Frankrike kunde jag notera att i takt med att det Första världskriget gått ur levande minne, så har de mörka energierna också förflyktigats. Det var svårt att hitta någon som uppvisade något hat eller ilska mot vad tyskarna gjorde då. En belgare citerade med ett skratt sin gamla mamma: ”Det var värre när de kom för andra gången” – en hänvisning till andra världskriget, då både manspillan och den materiell förstörelsen för det mesta var mindre. Men så fungerar nu både känslor och det mänskliga minnet: de klingar av.

Tillochmed historikerna har kunnat klättra upp ur skyttegravarna. Resultat: först nu kan vi se det Första världskriget för vad det egentligen var. Vi har kunnat ta del av en rad nya verk där bilden av det skedda komplicerats på ett mycket välgörande vis, som exempelvis Ernst Pipers ”Nacht über Europa”, Jean-Yves Le Naours monumentala flerbandsverk om kriget – han har, precis som undertecknad, lagt upp det i årsvolymer, och har, också som undertecknad, just hunnit till 1916: ”L’Enfer” -, Terence Zubers olika ej okontroversiella omtolkningar, Niall Fergusons ”The Pity of War”, Sean McMeekins ”The Russian Origins of the First World War och givetvis Christopher Clarks högst läsvärda ”The Sleepwalkers”. Samt givetvis Alexander Watsons balanserade och välresonerade ”Ring of Steel”- som skulle ha varit omöjlig att skriva för bara en 30 år sedan, då den gör ett så ärligt och tydligt – samt framgångsrikt – försök att skildra kriget från ett tyskt och österrikisk-ungerskt perspektiv.

Detta är glädjande, inte minst för att var generation behöver få en möjlighet att skåda det skedda utifrån sina förutsättningar. (Det förflutna kan här liknas vid ett ting vars skapnad i sig är fast, men som samtidigt vrider sig, varvid ljuset hela tiden faller på nytt vis.) Kunskapen behövs. Det 20:e seklet går inte att förstå utan denna händelse. Det är där allt börjar. Utan det Första världskriget inget Andra världskrig, inget GULAG, inget Auschwitz. Andra spår löper ända från Sarajevo 1914 till Sarajevo 1994. Alla ögonvittnen är nu bort, och de gamla slagfält de en gång slogs på har också nästan helt försvunnit under motorvägar eller monument.

Hus är nämligen rätt lätta att bygga upp, och naturens sår läks av sig själv. Svårare är det med spåren i människornas sinnen. Den amerikanske litteraturvetaren Paul Fussell menar det Första världskriget födde en olycklig tankefigur som sedan har bitit sig fast i modernt politiskt, socialt eller konstnärligt tänkande, nämligen detta med att dela in världen oförenliga motsatser: vi och dom, de våra och fienden, här de goda, där de onda. Stora, viktiga och svåra frågor trycks genom den här matrisen och kommer ut i andra ändan i form av moralistiskt-ideologiska korståg. Och om sanningen är en av krigets första offer så är vår förmåga till nyanser den som faller därnäst.

Så på sätt och vis bär vi alla på en slags mental ärrvävnad från denna tid, på sätt och vis har vi alla varit där.

God Jul och Gott Nytt År förresten!

Från gammal till ny

Fick nyligen ett mejl från Frank W, där han frågar detta:

Om jag redan äger och har läst den 2008 utgåva, ska jag börja ed den nya utgåvan (än så länge 3 st) redan från början (1914) eller hoppa in i den senaste (1916)?

Jag svarade honom så här:

Hej Frank!

Du kan faktiskt avgöra detta själv. Den är tänkt att läsas från 1914 och framåt, men formen är så att man kan hoppa in mitt i också – och kan då avgöra om man själv senare vill så att säga följa spåret bakåt i tiden.

I den nya versionen har, som du kanske hört, antalet personer fördubblats, och antalet sidor lite mer än så. Jag har själv upptäckt att, ja, det är i en mening en ny bok. Känner självfallet väl igen vissa partier från den första versionen från 2008, men genom att där tillkommit alla dessa nya delar blir upplevelsen ändå annorlunda. Jag tycker att den här versionen av texten är tätare, och bilden den ger av kriget rikare, starkare, än mer komplicerad. Om jag får säga det själv. Nya och gamla partier belyser varandra från sidan. (Dessutom har alla bilderna och kartorna tillkommit.)

Så, ja, det kan visst fungera med att börja mitt i, med ”Stridens skönhet och sorg 1916”.

Frågor och svar

I måndags deltog jag i Bokens Dag i Uppsala och i samband med signeringen fick jag en del frågor, som jag gärna återger här. (Plus en som jag önskar att jag fått.)

Fråga: ”Skriver du på något nytt nu?”
Svar: ”Nej. Jag är pappaledig. Men jag funderar mycket.”

Fråga: ”Har det varit svårt att leta reda på de här 40 personerna i boken?”
Svar: ”Det svåra har inte varit att hitta material – det finns en enorm mängd källmaterial efterlämnad från de här åren, även så personligt sådant. Jag skulle ha kunnat skriva ett verk med 1 000 personer. Men den skulle givetvis vara stört omöjligt rent praktiskt. Det knepiga har istället varit att välja rätt personer, personer som i kombination med varandra ger en så rik och stark och bred bild av kriget som möjligt.”

Fråga: ”Men hur orkar du skriva fem böcker om samma personer och samma ämne?”
Svar: ”Det är nog mindre svårt än man föreställer sig. Får man bara chansen att tränga nog djupt in i ett ämne så förnyar det sig själv, kan man säga. Dessutom: om deckarförfattare kan skriva en åtta till tio böcker om påhittade personer och påhittade händelser ska väl jag klara av att skriva fem om verkliga sådana.”
Egen kommentar: Det som gjort det möjligt är givetvis att jag ej satt mig ned och skrivit allt i ett svep – det skulle jag aldrig mäkta med – utan istället att jag skrivit till nya personer när en ny utländsk utgåva vankats. Detta har då blivit till små, högst överblickbara insatser, som faktiskt hjälpt till att hålla mig vid liv under de sex åren som glorifierad byråkrat i Börshuset.

Fråga: ”Är det mycket kvar att skriva då?”
Svar: ”Nej, faktiskt inte. Texten är klar till runt 95%. Men det är svåra 5% som återstår”

Fråga: ”Och det här är den tredje romanen…”
Svar: ”Nej. Nejnej! Inte en roman. Det här är ingen roman. Det är sakprosa. Historia. Om än i en ny form. Här finns inget påhittat! Ingen roman.” [Muttrar.]

Fråga: ”Och när kommer de nästa två böckerna ut?”
Svar: ”Enligt plan.”
Fråga: ”Och vad är det?”
Svar: ”Ursäkta, jo, Stridens skönhet och sorg 1917 kommer ut på hösten 2017, tätt följd av Stridens skönhet och sorg 1918, som kanske ges ut redan på nyåret 2018. Sedan är det klart!”

I sinnevärlden

Fick ett mejl i fredags från förlaget, där Anton rapporterade att boken nu gått av trycket; och så här såg det första exemplaret ut:

000_1916_tryck

Det betyder att jag snart får se och hålla i den själv . Den finns för övrigt redan som e-bok på iBooks.