På plats

Gick på Nya Lundeq här i Uppsala för att köpa några böcker – bland annat Svante Nordins nya biografi över Sven Stolpe – och då ramlade jag över det här bokstället, hoppade till lite. Så nu är den på plats, ”Stridens skönhet och sorg 1915”.aaa_i_butiken  (Nya Lundeq i Forumgallerien, i motsats till gamla Lundeq som låg i en stor, rödfärgad hörnbyggnad nere vid Fyrisån, mitt i Uppsala, ett bokpalats i fyra våningar, med rulltrappor mellan våningsplanen, en plats dit man liksom utan att tänka styrde kosan när det var lördag. Nu har bokpalatset mitt i staden ersatts av en bank. Ska inte försöka göra någon billig poäng av det, men ibland ligger det frestande nära att göra så.)

Gränslös skatt

Ett projekt som jag själv engagerat mig i är Europeana 1914-1918. Det är en samling på webben med dokumentärt material från det Första världskriget, en gränslös skatt på flera olika vis, dels för att där finns material från alla krigförande stater, dels för europeanaatt det insamlade materialet redan börjat anta sådana volymer att det trotsar ens första impuls: att stega igenom det brev efter brev, foto efter foto, film efter film.

De som bidragit med material till projekt är både arkiv och privatpersoner. Det gör projektet unikt. Till exempel finns där bland annat 660 timmar med rörlig film komna ur olika institutioner samt över 90 000 olika typer av dokument, bilder och andra minnesföremål kopplade till runt 7 000 namngivna individer, och inskickade av deras familjer. Och samlingarna bara växer och växer.

Det är bara att gå dit och låta sig förloras:  http://www.europeana1914-1918.eu/

En som föll bort

Ett av de mest angenämna bekymren jag har haft under de här åren är urvalet av personer. Som jag sagt många gånger finns det stora mängder med brev, dagböcker, memoarer och andra personliga dokument bevarade från åren 1914-1918. Till dels för att det var en litterär kultur, där texten var den primära form människors minnen tog sig. (Detta i motsats till idag, då den positionen har tagits över av bilden.) Så vilka skulle jag ha med?

Ernst_Juenger_inSGKriterierna har jag nämnt tidigare.

En som länge fanns med i mina planer och mina förhoppningar var Ernst Jünger. Hans ”I stålstormen” är ett mästerverk, som det är omöjligt att komma förbi om man alls vill förstå den händelsen. Och då inte trots hans attityder – inte minst det där distanserade, lite kyliga esteticerandet av kriget – utan just tack vare dem.

Det som dessutom gjorde det möjligt att faktiskt ha med honom, är det faktum att hans dagböcker från krigsåren nu finns tillgängliga, och att det där är möjligt att inte bara följa hans göranden och låtanden i detalj, utan framför allt se allt det där som faktiskt valdes ut, valdes bort, ströks, av Jünger själv, när han så småningom förvandlade sina erfarenheter till litteratur. (Det tyska originalets underrubrik är mycket riktigt ”Aus dem Tagebuch eines Stoßtruppführers” – min kursiv. ) Till exempel hans tvivel och misströstan.

Men i slutänden föll Jünger bort. Och det av det enkla skälet att jag helt enkelt fann honom för känd, för läst. Hans ord och erfarenheter finns där ändå, och har man en gång läst ”I stålstormen” så hänger de kvar i ens huvud. Hans plats i den tyska utgåvan fick istället tas av en okänd, Herbert Sulzbach.

För den som vill läsa ”I stålstormen”, så finns den numera i en fin svensk översättning av Urban Lindström. Det tyska originalet går även att få tag på i olika digitala utgåvor, alldeles gratis.

På ett slagfält

Aprilväder. Runt mig mörka, högstammiga granar, ovan mig låga, gråa moln. Allt är tyst. Den smala, svagt sluttande skogsvägen är sönderkörd av tunga traktorer. I de djupa, regnfyllda hjulspåren simmar svarta grodyngel. Jag böjer mig fram för att studera dem.

Då ser jag något av metall lysa fram. Vilket förvisso inte är ovanligt. På många ställen har nämligen skogsmaskinerna skalat av det översta jordlagret, och blottlagt ett eksem av orangefärgad rost. Men jag plockar upp stycket, för detta är inte järn, det ser man på den grå färgen; formen är också udda. Det är bit bleck. Den har två runda hål i sig. Jag sköljer den platta metallbiten ren från blekgul gyttja. Jag anar vad det kan vara.

Biten är inte stor. En ojämn trekant med måtten fyra gånger två och en halv centimeter, och en mjukt halvmåneformad överdel. Jag gnuggar den tunna metallen. Ett namn framträder. Men bara delar därav, för metallbiten är blott ett fragment. Förnamnet går att läsa utan problem: ”Wilhelm”. Av efternamnet återstår bara de två sista bokstäverna ”…in”. Under det bostadsorten: ”Mannheim”. Och under det något oläsligt.

Att ställas inför ting som dessa är alltid en lite förvirrande upplevelse.

Först en märklig och lite barnslig känsla av triumf. Inte bara över att ha gjort Ett Fynd, utan också över att på något vis ha Fått Kontakt. Jag befinner mig nämligen på Le Mort-Homme, den skogövervuxna slagfältet på västra sidan om Meuse utanför Verdun.

Det som skett på platser som denna – eller i Auschwitz eller Katyn eller Hiroshima eller … – är något så oerhört att vi som lever idag nog aldrig kommer att förstå det, annat i en intellektuell mening. Minne är ord och ord är minne, men varken ord eller minne är kött. Att se platsen, att röra vid tinget är inte bara en metod att övertyga sig själv om att händelsen faktiskt ägt rum, utan också ett uttryck för ett desperat försök att upprätta en direkt förbindelse med den, att se ordets alltid lika flytande materia för en gång skull förvandlad till något fast.

Sedan infinner sig de melankoliska frågorna. Kontakt – kanske. Men med vad? För med ens påminns jag också om mitt yrkes begränsningar, nödvändiga och orubbliga som de är.

I rent teknisk mening håller en historiker inte på med det förflutna. Han eller hon studerar lämningarna efter det förflutna. Som det når oss i form av ord. Förvisso händer det att ordet och tinget möts. Skenbarligen, som när man slår upp en gammal volym med handskrifter från 1600-talet, och ut silar den fina, vita sand som skrivaren en gång strödde över sidorna för att torka bläcket. För det mesta är materialiteten också just så här sekundär, ja irrelevant.

Historien är också en fragmentvetenskap. Och det på flera sätt än ett.

För det första. De där lämningarna som studeras är alltid i någon mening brottstycken, fragment av en erfarenhet. I bästa fall återstår kanske femtio av krukans tusen splittror. Detta är ett enkelt, grundläggande faktum. Det förflutna är per definition det förgångna, det förlorade. Funnes allt kvar, skulle uppgiften sannolikt inte vara görlig eller ens vidare intressant.

För det andra. Tanken är heller inte att återvinna allt. Gudskelov. På samma vis som en sådan där borgeskarta i skala 1:1 skulle vara fullständigt oanvändbar att orientera efter och en människa som saknade förmågan att glömma skulle vara fullständigt lamslagen i sitt dagliga liv, så är urval en förutsättning för denna syssla. Historia är bara ett brottstycke av det som en gång var; men hoppeligen ett synekdokiskt sådant.

Vilket för oss tillbaka till bleckbiten.

Jag läser igen: ”Wilhelm …in Mannheim”.

Föremålet är en tysk dödsbricka. Använd.

Det jag håller i min hand är ungefär en fjärdedel. De såg ut som ett slags liggande ovaler och bars i ett snöre runt halsen, och i det fall bäraren stupade bröts den nedre delen av, för att användas vid redovisningen, medan den övre delen blev kvar på kroppen. Samma information (namn, födelsedatum, bostadsort, förband) var instansad på båda delarna. Soldaterna brukade kalla dem ”Hundemarke” eller ”Himmelfahrtsmarke”.

Att jag alls funnit dödsbrickan kan för övrigt sägas vara resultatet av en sådan där urvalsprocess. Länge var slagfältet på båda sidor av floden nationella reservat, där naturen var satt att läka det mänskan förött. Men nu har delarna öster om Meuse intressant nog börjat upphöjas till ett slags parafras på den där borgeskartan, nämligen ett historiskt monument i skala 1:1, komplett med snitslade stigar, picknick-bord och vårdade skyttevärn. Samtidigt, väster om Meuse, på Le Mort-Homme, demonteras minnesmärken diskret och skogsmaskiner håller på att kavla igen löpgravarnas kapillärnät.

När jag stod där, med dödsbrickan i min hand, bland rester av korvig taggtråd och en mark som formligen blödde sönderfallande metall, så är det som om jag är en av de sista som såg slagfältet och då kunde säga: ”Här är det”. Åker man över till östra sidan så måste man säga ”Här var det”. Här på Le Mort-Homme läkning, rörelse – glömska. Där urval, tillrättaläggande – historia. Ett brottstycke sparas som representant för helheten.

Det som sker med landskapet på båda sidor om Meuse blir på så vis en bild av historikerns begränsningar. Det samma gäller också dödsbrickan. Frågorna bubblar upp. Vem var Wilhelm? Hur? När? Varför? (Senare gör jag ett tafatt försök, men en slagning hos Deutsche Kriegsgräberfürsorge ger inget resultat. Det går inte att söka på så här lite information.)

Språnget från historikerns interpolerande fantasi till romanförfattarens extrapolerande får jag inte ta, kan jag inte ta, vill jag inte ta. Detta ting är oåtkomligt för mig, tyst och mållöst, ett stycke bleck bara, och skulle ord stiga ur det skulle det bara vara mina egna. Som historiker kan jag tala i hans ställe, men inte med hans röst. Jag stoppar undan dödsbrickan, resignerad men inte frustrerad.

En historikers domän är det vetbara. Han eller hon kan bara sysselsätta sig med sådant som det verkligen går att finna svar på. Och det är i regel bristen på källor som tvingar en att ge upp och yttra de där sorgsna orden som är varje vetenskapares adelsmärke: ”Det vet vi inte”. Det är bara i fiktionen som världen framträder hel och förklarad. Historikerns verklighet är och förblir ett styckeverk, fullt av lakuner, obesvarbara frågor och stumma, odechiffrerade fragment.

(Denna text skrev jag 2008, till ”Fragmentmannen”, en vänskrift till Horace Engdahl. Den går även att läsa i relation till denna text.)

Ej helt i säcken

Jag har redan hunnit vara offentligen nöjd över att den nya versionen har ett så fint register. Sakprosa ska helst ha register, tycker jag; det ökar antalet ingångar, särskilt i en bok som denna, som har en lätt labyrintisk karaktär.

För den som vill skapa sig en egen uppfattning, och kanske inte köpa grisen helt i säcken, finns här hela registret till den nya volymen till nedladdning, i form av en pdf: Register 1915

Den som skapat det här fina registret är Corinna Müller.

Nu att ta på

Jag har ofta återkommit till det här speciella ögonblicket, när en bok går från tanke till ting – den går att ta på, öppna, vrida, väga i näven. En fördel med det här projektet är att jag för uppleva den stunden lite oftare. Nu har jag också fått ett förhandstryck av ”Stridens vol15_sneakpeekskönhet och sorg 1915″. Den ligger bra i handen. Ser att den grafiske formgivaren, Niklas Lindblad, lagt bandet i samma färg som ryggbanderollen – i det här fallet rött. Snyggt, och smart. Bläddrar. 401 sidor. Gör en snabb huvudräkning. Blir nästan lite rädd. Allt som allt fem volymer – det kommer att bli… stort.

PS. Bristen på handfasthet, materialitet, är för övrigt en av de saker jag har emot e-böcker. Missförstå mig rätt, jag använder digitala böcker dagligen, och de är fantastiska när de tar formen av källmaterial – inte minst sökfunktionen kan spara en kolossala mängder med tid. Men de finns inte att ta på, och äga. Du äger licensen att bruka den, inget annat. Och när du försvinner, försvinner ditt bibliotek med dig. Spårlöst.

Vad är nu detta?

Detta är i praktiken en ny blogg, som bara kommer att vara tillägnad den nya versionen av ”Stridens skönhet och sorg”, och arbetet på den. Materialet på min gamla författarblogg som handlar om detta projekt har migrerat hit.

Jag hoppas också att uppdatera den långt oftare än vad som var fallet med den gamla hybridbloggen, vilket inte bara är att se som en from förhoppning, dels för att vårarna brukar erbjuda en smula mer tid än höstarna, dels för att jag i slutet av maj lämnar min nuvarande tjänst som ständig sekreterare och då åter kan ägna mig åt skrivande.