Recensionscitat

Här återfinnes några pressreaktioner på ”Stridens skönhet och sorg -1916”:

Med tredje delen i mastodontverket om hur första världskriget faktiskt var för dem som genomlevde det tar han plats som Sveriges i särklass mest läsvärde historiker – ja, som en av våra bästa berättare överhuvudtaget … Sinnet för fysiska detaljer, näsan för demaskerande statistik, känsligheten för dofter och röstlägen, förmågan att låta läsaren själv erfara den hisnande kontrasten mellan ett ångande augustiregn och massdöden mitt i denna blöta grönska – allt återfinns i ”Stridens skönhet och sorg”. Boken är ett verkligt stordåd. Plötsligt framträder kriget i tre dimensioner, i färg: i kött och blod. Ondskan bor inte i människorna som sugs in, utan i maskineriet som sådant. I generalstabernas fyrkantiga planer. I den hänryckta grymhet som bara kan väckas till liv av segerdrömmars feberrus … Mycket hade jag väntat mig av detta monumentalbygge, men inte att det skulle bli en äkta bladvändare. Märkligt nog blir Englund heller aldrig mekaniskt upprepande eller seg. Det är ytterst få historiker förunnat att kunna ge varje nytt kapitel en egen rytm och mening, men här växlar ideligen greppen och läsaren tvingas i samma takt till nya omprövningar. Så ska det göras. Det är syftet med all historia och hjärtat i sann berättarkonst.

• Thomas Engström, Expressen

Peter Englund har själv beskrivit sin bokserie om första världskriget som selfies från förra seklet eller 100 år gamla Facebook-inlägg. Liknelsen är träffande; projektet om hela fem volymer ger dag för dag, från krigsutbrott till fred, ögonblicksbilder av hur 40 olika européer – soldater, sjuksköterskor, författare, hemmafruar, barn, konstnärer – upplevde det första världskriget. Men till skillnad från det Facebook-flöde som många av oss nu för tiden är så upptagna med, är ”statusuppdateringarna” från 1916 hela tiden mycket läsvärda: ärligare, relevantare och aldrig på jakt efter någon gilla-tumme … ”1916” är stor historia tecknad på mikronivå. Boken innehåller vackra, litterära texter, men är likväl historia. Man inser vilka höga ambitioner Peter Englund har vad gäller att enbart återge historiska fakta, att bara berätta det som han faktiskt kan belägga i källorna, när man tar del av det rika system av fotnoter som finns i ”1916”. Här förklaras exempelvis att de händelser som förlagts till ett visst datum möjligen kan ha inträffat dagen därpå, eller att författaren inte med säkerhet vet att ett skeende ägde rum just på kvällstid, men att mycket talar för det. Och fotnoterna – som i vissa andra sammanhang mest kan vara i vägen för läsupplevelsen – fördjupar verkligen läsningen av ”1916”. Av dem får vi till exempel veta fascinerande saker som att enbart officerare över majors grad i den rumänska armén var berättigade att måla sig med ögonskugga, att brittiska politiker fruktade homosexuell krigföring genom raggande tyska agenter, att råttorna vid skyttegravarnas stillastående slagfält blev osedvanligt feta av det aldrig sinande tillskottet på föda i form av söndersprängda kroppar.

• Anders Q Björkman, Svenska Dagbladet

”… om trovärdigheten tillika återgivandets briljans behöver icke tvivlas – Englund är en boren historiekrönikör av klassiskt snitt. Med skärpa, stringens och pregnans gestaltas här såväl skönhet som sorg, det förra dock mer sällan än det mera påtagligt senare … I Englunds tappning, gestaltad i den enskildes bloss, blir kriget alltmer obegripligt, omotiverat och obilligt; som ett oväder ingen kan påverka. Den 23-årige italienske bergsjägaren Paolo Manelli skriver: ‘Detta är kriget. Inte risken att dö – utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare’. Den känslan blir högst påtaglig i Englunds mikrokosmiska historieskrivning.”

• Ola Gustafsson, Norrköpings Tidningar

Vart och ett av Englunds korta kapitel ställer ner dig någonstans och säger: Så här ser kriget ut i ögonhöjd … Det är som om ”Stridens skönhet och sorg” har befriat Peter Englunds skrivande. Vi följer 33 personer genom krigsåret 1916, men det är han som berättar, inte de, även om citat ur brev och memoarer förekommer. Englund gör mycket mer än att bara referera sina källor; han har skaffat sig ett skönlitterärt språk som en och annan romanförfattare kunde avundas honom. Kortfattat och samtidigt inlevelsefullt. Avslappnat och exakt (här finns ingen motsättning: det krampaktiga tänkandet blockerar all precision) … Englund spänner ut en enorm trål: han vill visa oss att världskriget var mycket mer än skyttegravarna på västfronten. Vi får läsa om kriget i Östafrika och Mellanöstern. Om en tysk skolflickas vardag och Bulgariens brutala politik mot serber, judar och greker. Om livsmedelsbrist, prostitution och om en småstad där det inte finns några ”fredsansikten” på gatorna längre … Några slutsatser eller analyser får vi inte, inte utöver självklarheten att kriget förändrar Europa ”på ett mer genomgripande vis än någon kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar.” Men under läsningen växer en ordlös slutsats fram av sig själv – en insikt om hur verklighetens drama skiljer sig från de dramatiserade versionerna i film och böcker.

• Håkan Lindgren, Upsala Nya Tidning

Första världskriget i inkännande språkdräkt … utrustad med förstklassigt bildmaterial och nyritade kartor över de olika frontavsnitten, även de utanför Europa som också skildras utförligt, särskilt Afrika.

• Jan A Johansson, Norra Skåne

Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: böckerna i serien ”Stridens skönhet och sorg” är ett nytt och originellt sätt att skriva historia på. Det avviker helt från skolböckerna och de gängse krigshistoriska verken. Frågan är om inte upplägget i vissa fall ger en bättre insikt i vad som egentligen hände. I vilket fall som helst blir det ett värdefullt komplement till den traditionella historieskrivningen.

• Nerikes Allehanda