Ärrvävnad

Jag har ett fult ärr på mitt högra skenben. När någon frågar var jag fått det, svarar jag, helt sanningsenligt, ”På slagfältet vid Verdun”. På höjderna utanför den där dåsiga nordfranska staden ligger nämligen ett märkligt, milsvitt reservat, där ett av det Första världskrigets allra värsta och längsta bataljer utkämpades.

Då var det en öken, där både växtlighet och byar sprängts bort av granatregnet. Nu är det en skog, tyst, tom och sorgsen, genomkorsad av ihopfallna skyttegravslinjer, översållad av miljontals övervuxna krevadgropar, som årtionden av höstregn och vårflöden slipat runda och mjuka, men som fortfarande kan vara förbluffande stora och förfärande djupa. Och det var i en av dem jag halkade ned, för det var februari och blött, och i fallet skrapade jag mot något vasst. Inget underligt i det. Marken är fullpackad med skrot från slaget – på en yta 100 gånger 100 meter kan man återfinna mellan 40 och 50 ton metall -, och där finns också resterna efter stupade. Bara efter kriget har runt 130.000 döda samlats ihop, och hela tiden finner man nya lämningar, som sedan läggs in i ett stort benhus. På grund av markens alla döda är detta också det område i Frankrike där risken för stelkramp är som allra störst. Det vi glömt, minns jorden.

Det där såret ville heller aldrig läka. Först efter ett drygt halvår lugnade sig infektionen, och en skär och ömmande ärrvävnad infann sig i dess ställe.

Hur ärret kom till är lätt att förklara. Vad i hela friden jag gjorde på den där platsen brukar dock vara svårare att göra begripligt. En resa till Verdun – eller till Somme, eller till Ypres, eller till Arras – är för mig en tidsresa som för till 1900-talets början, en pilgrimsfärd till den ur-katastrof som kom att prägla hela seklet. Att historiker svärmat för detta ämne är givet. Länge var dock mycket av forskningen centrerad runt skuldfrågan. I gammal god stil blev det förlorarna som hamnade på de anklagades bänk, och i gammal god stil gjorde de olika ländernas historiker sin nationella värnplikt, och sökte bevisa just sin nations oskuld. Det var ingen vacker syn.

Någonting har dock hänt. Under mina många resor i Belgien och Frankrike kunde jag notera att i takt med att det Första världskriget gått ur levande minne, så har de mörka energierna också förflyktigats. Det var svårt att hitta någon som uppvisade något hat eller ilska mot vad tyskarna gjorde då. En belgare citerade med ett skratt sin gamla mamma: ”Det var värre när de kom för andra gången” – en hänvisning till andra världskriget, då både manspillan och den materiell förstörelsen för det mesta var mindre. Men så fungerar nu både känslor och det mänskliga minnet: de klingar av.

Tillochmed historikerna har kunnat klättra upp ur skyttegravarna. Resultat: först nu kan vi se det Första världskriget för vad det egentligen var. Vi har kunnat ta del av en rad nya verk där bilden av det skedda komplicerats på ett mycket välgörande vis, som exempelvis Ernst Pipers ”Nacht über Europa”, Jean-Yves Le Naours monumentala flerbandsverk om kriget – han har, precis som undertecknad, lagt upp det i årsvolymer, och har, också som undertecknad, just hunnit till 1916: ”L’Enfer” -, Terence Zubers olika ej okontroversiella omtolkningar, Niall Fergusons ”The Pity of War”, Sean McMeekins ”The Russian Origins of the First World War och givetvis Christopher Clarks högst läsvärda ”The Sleepwalkers”. Samt givetvis Alexander Watsons balanserade och välresonerade ”Ring of Steel”- som skulle ha varit omöjlig att skriva för bara en 30 år sedan, då den gör ett så ärligt och tydligt – samt framgångsrikt – försök att skildra kriget från ett tyskt och österrikisk-ungerskt perspektiv.

Detta är glädjande, inte minst för att var generation behöver få en möjlighet att skåda det skedda utifrån sina förutsättningar. (Det förflutna kan här liknas vid ett ting vars skapnad i sig är fast, men som samtidigt vrider sig, varvid ljuset hela tiden faller på nytt vis.) Kunskapen behövs. Det 20:e seklet går inte att förstå utan denna händelse. Det är där allt börjar. Utan det Första världskriget inget Andra världskrig, inget GULAG, inget Auschwitz. Andra spår löper ända från Sarajevo 1914 till Sarajevo 1994. Alla ögonvittnen är nu bort, och de gamla slagfält de en gång slogs på har också nästan helt försvunnit under motorvägar eller monument.

Hus är nämligen rätt lätta att bygga upp, och naturens sår läks av sig själv. Svårare är det med spåren i människornas sinnen. Den amerikanske litteraturvetaren Paul Fussell menar det Första världskriget födde en olycklig tankefigur som sedan har bitit sig fast i modernt politiskt, socialt eller konstnärligt tänkande, nämligen detta med att dela in världen oförenliga motsatser: vi och dom, de våra och fienden, här de goda, där de onda. Stora, viktiga och svåra frågor trycks genom den här matrisen och kommer ut i andra ändan i form av moralistiskt-ideologiska korståg. Och om sanningen är en av krigets första offer så är vår förmåga till nyanser den som faller därnäst.

Så på sätt och vis bär vi alla på en slags mental ärrvävnad från denna tid, på sätt och vis har vi alla varit där.

God Jul och Gott Nytt År förresten!

3 thoughts on “Ärrvävnad”

    1. Ja, det tycker jag. Verdun. Det är så nära du kan komma det Första världskrigets slagfält idag. (Märk väl bara på östra stranden. På västra stranden har man börjat schakta igen alla gamla granatgropar och sammanrasade skyttegravar.) Har skrivit flera texter om besök där, även här i bloggen. Enklast är att bila. Övernatta i staden Verdun. Finns flera små fina hotell där.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s